Nytt år, ny bok, ny sida!

Hej,

nu flyttar jag. Till en ny sida. Det känns nästan lite nostalgiskt, men nån gång kanske det är dags att växa upp:)

Hejdå blogspot, hej wordpress liksom.

Här är länk till nya sidan: www.marikaking.se. 
Hoppas vi ses där!

Den där Louise

Jag köpte den för ... tja, ett år sedan kanske. Och nu har jag till sist plockat upp den: Blå koral.

Det här låter säkert arrrogant (eller som att jag har sjukt dålig boksmak), men Blå koral är faktiskt den första bok på rätt länge som jag får lust att fortsätta läsa. Någonting med sättet hon skapar atmosfär mellan vännerna, hur dialogen trots att den ibland är förutsägbar ändå har en härlig spänst.

Jag har träffat henne två gånger, Louise Boije af Gennäs. Den ena på ett bröllop hos en gemensam vän och den andra på en av Denise Rudbergs releasefester. Hon var sjukt otrevlig båda gångerna:) Men skriva, det kan hon, Louise!

Författarjulbord!

Oj vad dålig jag var på att ta bilder. Länkar till Åsas blogg istället, hon var minsann föredömlig och tog massor av fina bilder:)

Jag måste erkänna en sak. Jag tycker alltid att det är lite läskigt innan jag går på såna häringa författartillställningar. Inte för att jag är rädd för att jag inte kommer att ha kul. Inte för att jag är rädd för att känna mig utanför. Om jag ska vara ärlig vet jag inte exakt vad jag är rädd för, förutom att den lilla delen av mig som är blyg (jo, jag har en) ju egentligen inte känner någon. Inte på riktigt.

Kanske är jag rädd för att bli avundsjuk? För att missunna någon framgång eller jämföra skrivframgångar och komma tillkorta? Och visst skulle jag ljuga om jag sa att det inte förekom en enda sådan känsla under kvällen. Men det som är så befriande, det som gör det hela så roligt, är att den delen är så försvinnande liten. För när osäkerheten sticker upp sitt fula lilla tryne blir den genast nedslagen i skorna av allt det andra. Av engagerade diskussioner om betydelsen av klasstillhörighet, av underbara historier om hur någon blev antagen, eller av den gemensamma sympatin för den kollega som haft svårt med sitt sista manus.

Stämningen som växer fram runt bordet är fylld av respekt, beundran och värme. För de val vi gör, de liv vi lever, alla olika, men med en gemensam nämnare som blir tydligare och tydligare för varje runda som tas till det propfulla julbordet på Gondolen. Vi kämpar. Fy fan, vad vi kämpar. Någon genom att skriva på den lilla tid som finns efter man har lagt barnen, någon genom att sluta jobba och gå all-in på skrivandet, någon genom att hitta just sitt sätt att kunna leva med orden.

Tack för att jag fick vara med.
Tack för att ni delar med er.
Tack för att ni slår ner min osäkerhet i skorna.

Gott var det också.
Kram på er

Pernilla Alm
Simona Ahrnstedt
Josefin Alhström
Åsa Schwarz Ahlin
Pamela Andersson Alselind
Carina Bergfeldt
Susanne Boll
Anna Fredriksson
Caroline Eriksson
Sandra Gustavsson
Agnes Hellström
Catharina Ingelman-Sundberg
Colette van Luik
Ninni Olofsdotter Schulman

PS. Er jag inte hann prata med, jag tar gärna en lunch på torsdagar i Vasastan. Annars hoppas jag vi ses nästa år:)

Camilla Läckberg gillar Supernova!

Har jag sagt det? Det var ett tag sen. Men iaf.

Grymt stolt:

Nya Supernova!

Supernova är slut. Det har den varit rätt länge (förutom på mp3 och ebok) och därför är det så fruktansvärt tillfredsställande att den kommer i nyutgåva i februari nästa år.

För intresset finns där. Jag träffar ju er hela tiden, ni härliga, ambitiösa, unga kvinnor som påfallande ofta gillar era jobb, men ändå känner att det borde finnas plats för något ... mer. Något annat. Eller dig som inte trivs alls på jobbet, men ändå lyckas övertala dig själv att kämpa på, för du har ju världens bästa jobb och borde ju trivas. Och  fler och fler blir ni, för nya studenter har vi varje år, och nya nyutexaminerade. Ni ska alla in i den där förälskelsen som första arbetet ofta innebär, och ut på andra sidan. Och där står vi sedan och väntar med armarna öppna, vi som tagit oss genom den där tunneln. Resan blir inte dramatisk för alla, och den slutar inte alltid med slitsamma uppbrytanden eller personlighetsomvälvande upplevelser. Men det spelar ingen roll. Ni är alla välkomna.

Har jag visat hur fin den kommer att bli?

Dinosaurier i bokbranschen

Det snackas rätt mycket just nu om bokbranschen och dess utmaningar. Häromveckan läste vi till exempel i Svenska Dagbladet om Norstedts - hur förlaget är till salu och funderingar kring varför.

Låt mig säga så här: jag är inte förvånad. Och då snackar jag inte om den rätt uppenbara frågan kring huruvida KF är rätt ägare till Norstedts, utan om att många förlag har det svårt.

Det är lätt att skylla på tekniken. Eboksutvecklingen. Nätet. Som för tidningarna på 90-talet, som för musikbranschen på 2000-talet. Och ja, nu har turen kommit till bokbranschen. Men sanningen är den, att även utan teknikutvecklingen skulle förlagen ha det tufft - i alla fall många av de jag kommit i kontakt med. Utmaningarna i den digitala världen påskyndar bara processen och blottar de svaga punkter förlagen redan har.

Det handlar om självgodhet. Det handlar om en ovilja att lyssna och en oförmåga att se sin egen undergång i vitögat. Vem hade till exempel förutspått att Nokia, kungen av förra generationens mobiltelefon, helt skulle falla ifrån i kampen om utvecklingen av smartphones?

Förr i tiden kanske det räckte med att ta fram tillräckligt bra böcker och se till att de fanns tillgängliga hos bokhandlarna. Nuförtiden räcker inte det. Man måste höras, man måste komma igenom bruset. Men det gäller att vara kostnadseffektiv. Vem som helst kan köpa sig till en stor bongotrumma och det har man inte råd med på alla titlar. Då måste man istället vara kreativ. Smart. Inom ekonomi pratar man om "low hanging fruit", dvs insatser som inte kräver mycket men som ändå kan ge märkbara resultat.

När jag skulle publicera min första bok  frågade jag den PR-ansvariga (som för övrigt var den enda på marknadsavdelningen jag fick träffa), vad vi skulle ha för "angles",dvs vilka ingångsvinklar vi skulle ha i budskapen till olika målgrupper. Supernova är ju en rätt mångfacetterad bok och man kan tänka sig olika vinklar: den till de unga professionella, den till de utbrända, den till de från landsbygden som flyttar till storstan och gör en klassresa osv osv. Svaret jag fick var: "Nja... alltså vi har ju en lista med journalister vi skickar boken till."

Ridå.

När jag skulle byta förlag i höstas erbjöd jag mig att komma till mitt gamla förlag och berätta om de idéer jag hade för hur man skulle kunna åstadkomma ett bättre resultat för både författare och förlag. Jag hade en åtgärdslista på fem punkter jag var villig att diskutera och dela med mig av. Varför då?, tänker ni nu, och det kan man ju verkligen undra. För att jag var så frustrerad, antagligen. För att jag, med mina erfarenheter som managementkonsult bland annat från omvandlingen i tidningsbranschen, tyckte att det fanns så uppenbara grejer att göra.

Jag skrev till förlagschefen (som jag kände). Jag skrev till chefen för hela förlaget (som jag också hade träffat). Ingen av dem var intresserad av att lyssna.

Så nej, jag är inte förvånad. Snarare vore det konstigt om de spelare som vågar utmana och tänka nytt inte tar över, oavsett om de är gamla eller nya.

Och åtgärdslistan? Den behåller jag till mitt nya förlag. Som tur är har de redan prickat av den första punkten: att jobba i projektteam tillsammans med författare, förläggare/redaktör, marknad/PR och sälj. Nu återstår att se hur vi tillsammans, som team, levererar på de andra.

Min nya bok, Projekt längtan, ges ut i mars, 2014.

Kram på er!

Blogga?

Folk bloggar så mycket. Dag efter dag spottar de ut sig kloka texter, underhållande dagboksanteckningar eller helt enkelt bara väl valda bilder. Jag förstår inte hur de gör. Tänker de så mycket? Och framförallt, var hittar de tiden att få ner tankarna i skrift?

När jag läser andras tankar så tänker jag nästan aldrig att de är ointressanta. Men i nästa andetag tänker jag genast att mina tankar är ointressanta. Eller att jag inte har några. Eller att jag inte har tålamod att formulera dem hela tiden.

Kanske är det en övningssak. Kanske är det bara så att jag är lite trött på mig själv och mina tankar och hellre vill läsa någon annans.

Det är ju i alla fall mer sympatiskt.