söndag 31 januari 2010

What's good enough for the universe...

I ett töcken hörde jag en mörk mansröst långt långt bortifrån: "Auuoommm ... auuoommm ... auuoommm ..."

Rytmiskt och regelbundet upprepades ljudet i utkanten av mitt medvetande och jag slog upp ögonen. Jag var i Falun. På BB. Utanför fönstret låg snön metertjock i sjukhusparken och mittemot mig låg min man och chantade för vår nyfödde son.

Till saken hör att min man inte är särskilt chantig av sig. Visst har han hängt med mig på ett yogaläger eller två och visst är han pigg på att prova det mesta, men att han skulle sjunga det mest kända av mantras för att vår son skulle somna kändes ändå utomjordiskt.

"Sjunger du ... Om?" mumlade jag med yrvaken röst medan lillkillen slöt ögonen.

"Mm."

"Men hur kom du på det?"

"Jag vet inte", sa han. "Jag antar att jag tänkte att vad som är tillräckligt bra för universum måste vara tillräckligt bra för vår son."

Jag log och lade mig sedan ner igen för att sova lite till.

Välkommen hit, Esbjörn King.

PS. Okej, jag håller med. Det låter lite kitschigt på svenska. Men eftersom min man är från Australien så sa han det på engelska: I guess I thought what's good enough for the universe must be good enough for our son. Jag tyckte i alla fall att det var fint.

Kram på er