söndag 26 september 2010

Bokmässelördag: möten, möten och åter möten!

Oj. Nu är jag hemma. Vilken virvelvind!

Hann nästan inte gå på själva mässan igår. Dagen var full av möten, osannolika möten, underbara och inspirerande. Maria Hamrefors, VD på KF Media var varm, kompetent och förtroendeingivande. Hon berättade att hon brukar ge min bok till unga tjejer i karriären, min och Alexander Perskis bok om prestationsprinsessor. Klart man blir glad. Men gladast blev jag för att jag tror att Maria, i en tid med stora utmaningar, är på väg att leda gruppen åt rätt håll. Och för att det var så kul att prata business! Jag är ju en gammal businesstjej, så allt det här med böcker och bokmässan är nytt territorium för mig. Härligt att landa i båda ett tag...

Sedan träffade jag bästa kompisen från lågstadiet som jag inte träffat på femton år och en favvokusin jag inte sett på lika länge. Facebook ändrar beteenden. Och inte bara Facebook utan Twitter, mejlinglistor och alla möjliga nätverk. Det är fascinerade. Dels för att man får möjlighet att återse en massa gamla bekanta, dels för att man lär känna folk på ett nytt sätt: först på nätet, sedan IRL. På bokmässan träffade jag flera människor jag liksom redan "kände" trots att vi aldrig träffats. Strange. Men härligt.

På förlagsfesten på kvällen hade jag bespetsat mig att få kolla in Johannes Anyurus viftande händer och fråga om han bott i Borrrlänge (för det har huvudpersonen i hans nya bok gjort), men han dök aldrig upp. Det blev kul ändå. Jag fick hälsa på Erica Jong; äntligen säga tack till Denise Rudberg för att hon blurbade så fint på min pocket; och bubbelbabbla med Maria Sveland, Erik Helmerson och allra finaste Augustin Erba. Och senare, på Park, fullkomligt energibombarderades jag av Jessika Gedin och Johanna Koljonen. Lovely ladies. Småtimmarsnacket med mysputtriga David Batra blev en fin avslutning.

Så kul har jag haft det. Tack bokmässan.

Hej så länge

lördag 25 september 2010

Jag finns, och jag har ett namn

Tja. Lite bakis är man ju. För första gången på typ fyra år. Fredagskvällen inleddes med fyrtioårsfirande av bästa och finaste kompisen U på La Cucina Italiana, en krog med god mat och mycket humor visade det sig. Menyn bestod av tre sidor. Den första sa ungefär hej och välkommen till mitt kök från Neapel, den andra sa välj mellan piccolo och grande, och den tredje sa förresten om du är gravid eller barn så har jag tyvärr ingen läsk för det tycker jag är äckligt.

Underbart.

Galet mätta stapplade vi vidare till Park där vi minglade in i bl a Viggo Cavling, journalisten Therese Uddenfeldt och Kajsa Ingemarsson som jag aldrig träffat förut men var en hyvens trevlig kvinna.

Annars var det ju inte det jag hade tänkt berätta från gårdagens bokmässa. Det jag hade tänkt berätta var att jag blev glad av att gå på seminarier om Afrika. Det fick mig att känna mig lite mer hemma. Och den känslan både förvånade mig och gjorde mig rörd. Så när Henning Mankell och Mia Couto pratade om gatubarnen i Maputo så höll jag förstås på att börja gråta. Mankell pratade om analfabetism och vikten av att utrota den. Han berättade att han hade frågat "sina" gatubarn i kvarteret där han bodde vad de ville mest av allt i hela världen. Han hade förväntat sig svar som mat, en mamma, ett hem, pengar, en TV, vad som helst. Istället svarade de: ett id-kort. Där de kan läsa sina namn. Jag finns, och här är mitt namn.

Annars kan jag berätta att Johannes Anuyuru är fantastisk. Vilken utstrålning. Vilken berättare. Måste genast skaffa hans roman.

Kram så länge

PS. Sorry att jag inte har några bilder. Glömde kameran och rätta grejerna till telefonen....

fredag 24 september 2010

Snabbrapport från bokmässan: afrika, mingel och fulla författare

Så är jag här igen! Första gången var för två år sedan då jag lycklig och yr i hatten sprang runt på seminarier och bokmingel med nyfrälst blick och kompisannika i släptåg. Förra året, när min egen bok kom ut och jag förstås skulle ha varit här, var jag gravid och tjock i Afrika och kunde inte. Så kan det gå.

Några seminarier hann vi med. Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg var coola tanter som inte fick fritt spelrum av moderator Stewe Claeson. Ytterligare ett kapitel i boken Gubbe tar plats. Några mingel hann vi med. Aftonbladet, SR, Ordfront... Norstedts hade inget mingel i år. De hade flyttat sitt till Kulturrådet:)

Roligast hittills: alla Afrikaböcker på svenska, att Helena von Zweigbergk gillar Supernova jättemycket. Och så förstås Augustin Erbas och Erik Helmersons svitfest på Park där vi bl a stötte på Maria Sveland, Mian Lodalen, Unni Drougge, två bokhoror, Daniel Sjölin, Daniel Åberg, Olle Svalander, två skrivcoacher (Ann Ljungberg och Johanna Wistrand), och debutanterna Simona Ahrnstedt och Sölve Dahlgren.

Allra roligast är förstås att jag får vara här med allra bästa U.

Puss så länge

måndag 20 september 2010

Tankar och hummus på Doha flygplats

Jag sitter i loungen på Doha flygplats och kollar email och äter hummus. Älskar snabbt internet, älskar god hummus. Älskar inte att jag ska vänta här till klockan halv två inatt. Dessutom längtar jag efter min bebis.

Förra gången jag åkte till Sverige själv - utan barn - så njöt jag av varje sekund, av varje tickande minut av egenbeslutad tid. Men den här gången ... Jag längtar rent FYSISKT efter honom. Efter att få stoppa näsan i hans hår, efter att få klämma på hans bebisfeta ben. Kanske är det för tidigt. För mig alltså, inte för honom.

Nåväl. Här sitter jag nu. Och visst ska det bli kul med bokmässa och grejer. Ska tänka på det. Och på alla räkor jag ska äta i Göteborg, fy sjutton vad gott.

Hej så länge

torsdag 2 september 2010

Jag är rik, du är fattig. Det orkar jag inte se. Apropå RUT alltså.

Fasiken vad tiden går. Tänker ofta att jag borde skriva något men har fortfarande någon idé om att det måste vara så himla INTRESSANT, det jag skriver här. Prestationsångest alltså. Tillbaka till GÅ.

Hej och hå.

Annars har jag sett på Fejan och lite andra ställen att det pratas om RUT därhemma. Och en film där svenskar anställer lettiska kvinnor som städhjälp och att kvinnorna därför tvingas lämna sina barn. Jag borde förstås se filmen innan jag uttalar mig. Men vi är bara så skyddade i Sverige. Här i Tanzania händer det ofta att både mammor och pappor lämnar sina barn för att jobba på annan ort eller i ett annat land. Därför att alternativet är sämre. Alternativet att dina barn inte får mat för dan, inte längre kan gå i skolan, inte får några vaccin.

Det är klart att det är sorgligt. Men vad är bättre: att förtvivlas över situationen eller att hjälpa till? Och hur hjälper man till? Kanske genom att vara en av dem som faktiskt anställer, kanske genom att vara lite schyst och betala högre lön än vad man egentligen skulle behöva? Kanske genom att skicka presenter till kvinnans barn?

För genom att inte släppa in de fattiga i sitt hem räddar man ingen, förutom sig själv och sin egen känsla av skuld. Jag är rik, du är fattig. Det orkar jag inte se. Så då delar jag inte med mig av mina pengar för att du ska skura mina golv.

Men som sagt, jag har ju inte sett filmen.

Ha det gott

PS. För övrigt undrar jag varför det inte gjorts någon film om ROT och männen som är tvungna att lämna sina barn. DS.