tisdag 7 december 2010

Vatten

Ibland är Tanzania ... tja. Tanzania. Det är vattenransoneringar och elransoneringar på löpande band, ibland flera gånger om dagen. I helgen hade vi så lite vatten att vi fick duscha genom att bada i poolen.

Fast då ska man ändå betänka att vi har en pool. Det har inte barnen runt hörnet. Häromdagen kom de in för att leka och hamnade till sist på baksidan, där de i vanliga fall inte brukar vara. Av någon anledning satte min man på duschen bredvid poolen, kanske för att tvätta något (jag var inte med). Försiktigt frågade ett av barnen: "Samahani baba, naomba kuoga?" och när Tim nickade klädde de av sig snabbare än han hann sätta på duschen. Allihop. Och sedan stod de där, ett efter ett, och njöt av de ljumma strålarna som sköljde deras kroppar.

De har inte rinnande vatten hemma, än mindre än dusch. Det är det lätt att glömma bort ibland.

Kram på er

fredag 26 november 2010

Emmas bokhylla

Jättetrevliga Emma var här och åt biff och bearnaisesås och gjorde en intervju. Den går att läsa här!

Hej så länge

onsdag 17 november 2010

Baiskeli boy blir gravid

Vi har en kille som jobbar hos oss på söndagar. Jamali heter han. Han är stand-in för vår vanliga dagvakt/trädgårdsmästare/ poolskötare och bor i vanliga fall tvärsöver gatan där han sköter om ett obebott hus med tillhörande tomt. När han inte gör det reparerar han cyklar. Innan han hette Jamali hette han Baiskeli boy. (Baiskeli betyder cykel på swahili).

Jamali har en tjej. Hon blev gravid. Jag erbjöd mig att hjälpa till. Jamali såg på mig med bekymrade ögonbryn.

"Ja, alltså så att hon kan gå till doktorn."

Jamali såg fortfarande lika förbryllad ut.

"Du vet, att föda barn kan vara farligt", sa jag på min begränsade swahili. "Hon måste till en doktor och ta prover och sånt. Vart ska hon föda?"

Jamali nickade mot huset tvärsöver gatan. "Hemma", sa han och log.

"Nej, det ska hon inte", sa jag och log tillbaka. "Hon ska föda på sjukhus. Jag kan betala."

Jag väntade i någon sekund, men Jamali sa inget. Han såg bara obekväm ut och jag tänkte shit, nu har jag förolämpat honom. Hans stolthet eller hans förmåga att ta hand om de sina.

"Vi gör så här", sa jag och hoppades att jag inte hade trampat alltför mycket i klaveret. "Fråga henne vad hon vill. Vilket sjukhus hon vill föda på, och så kom tillbaka till mig."

Jamali nickade och lommade iväg. Det gick några dagar, men jag hörde inget. Så nästa gång jag såg honom gav jag honom 50,000 (ca 300 spänn) och sa åt honom att ta sin kvinna till doktorn. Jamali tog emot pengarna, men såg om möjligt ännu mer obekväm ut. Jag berättade alltihop för min barnflicka, Hadidja.

"Men varför blir han inte glad, Hadidja?" frågade jag frustrerat.

Hadidja skrattade. "Åh mama, han blir glad. Men han vet inte vad han ska göra med pengarna."

Nu var det min tur att se förbryllad ut.

"Han vet inte varför man behöver en doktor när man är gravid. Jag vet. Jag har fött fem barn. Men Jamali ... i hans by är det säkert ingen som går till doktorn."

Jag skakade på huvudet. Jag förstod ändå inte. Det var inte förrän några dagar senare, när jag läste i en rapport att åttio procent av alla tanzanier aldrig går till doktorn i hela sitt liv, som det började gå upp för mig. Åttio procent. I HELA SITT LIV! Det är en helt gigantisk siffra.

Och jag som tyckte att jag hade ansträngt mig, försökt förenkla så att han skulle förstå. Och ändå, ÄNDÅ, låg där i bakgrunden mitt antagande om att vi hade samma referensramar. Är man gravid går man till doktorn. Man kan dö av att föda.

Jamali hade ingen aning. Han har aldrig varit hos doktorn.

måndag 4 oktober 2010

Mitt leende hann före

Nu är jag hemma igen. Hemma i Afrika. Jag säger det igen, smakar på det ... Hemma i Afrika.

Jo:)

När jag skulle åka hem till Sverige för bokmässan och allt annat (ja, Sverige är också ett hem), så fanns det runt åttio flyktingar på mitt flyg. De var tunna och hade lånade kläder. De visste inte hur man hittade sin plats i flygplanet. De kom från Somalia.

Några såg trötta ut, andra rädda. Några glada, kanske till och med förväntansfulla. Åh herregud, tänkte jag när vi landade på Arlanda. SD har precis kommit in i riksdagen. Vilket mottagande ska de få i Sverige? I nästa sekund log jag välkomnande mot så många av dem jag bara kunde, och fortsatte så ända tills vi skiljdes åt vid passkontrollen och vad jag antog skulle bli flera timmars pappersexercis. Kanske hann jag inte med alla åttio. Men för närmare sjuttio så hann mitt leende i alla fall före.

Alltid något.

Hej så länge

söndag 26 september 2010

Bokmässelördag: möten, möten och åter möten!

Oj. Nu är jag hemma. Vilken virvelvind!

Hann nästan inte gå på själva mässan igår. Dagen var full av möten, osannolika möten, underbara och inspirerande. Maria Hamrefors, VD på KF Media var varm, kompetent och förtroendeingivande. Hon berättade att hon brukar ge min bok till unga tjejer i karriären, min och Alexander Perskis bok om prestationsprinsessor. Klart man blir glad. Men gladast blev jag för att jag tror att Maria, i en tid med stora utmaningar, är på väg att leda gruppen åt rätt håll. Och för att det var så kul att prata business! Jag är ju en gammal businesstjej, så allt det här med böcker och bokmässan är nytt territorium för mig. Härligt att landa i båda ett tag...

Sedan träffade jag bästa kompisen från lågstadiet som jag inte träffat på femton år och en favvokusin jag inte sett på lika länge. Facebook ändrar beteenden. Och inte bara Facebook utan Twitter, mejlinglistor och alla möjliga nätverk. Det är fascinerade. Dels för att man får möjlighet att återse en massa gamla bekanta, dels för att man lär känna folk på ett nytt sätt: först på nätet, sedan IRL. På bokmässan träffade jag flera människor jag liksom redan "kände" trots att vi aldrig träffats. Strange. Men härligt.

På förlagsfesten på kvällen hade jag bespetsat mig att få kolla in Johannes Anyurus viftande händer och fråga om han bott i Borrrlänge (för det har huvudpersonen i hans nya bok gjort), men han dök aldrig upp. Det blev kul ändå. Jag fick hälsa på Erica Jong; äntligen säga tack till Denise Rudberg för att hon blurbade så fint på min pocket; och bubbelbabbla med Maria Sveland, Erik Helmerson och allra finaste Augustin Erba. Och senare, på Park, fullkomligt energibombarderades jag av Jessika Gedin och Johanna Koljonen. Lovely ladies. Småtimmarsnacket med mysputtriga David Batra blev en fin avslutning.

Så kul har jag haft det. Tack bokmässan.

Hej så länge

lördag 25 september 2010

Jag finns, och jag har ett namn

Tja. Lite bakis är man ju. För första gången på typ fyra år. Fredagskvällen inleddes med fyrtioårsfirande av bästa och finaste kompisen U på La Cucina Italiana, en krog med god mat och mycket humor visade det sig. Menyn bestod av tre sidor. Den första sa ungefär hej och välkommen till mitt kök från Neapel, den andra sa välj mellan piccolo och grande, och den tredje sa förresten om du är gravid eller barn så har jag tyvärr ingen läsk för det tycker jag är äckligt.

Underbart.

Galet mätta stapplade vi vidare till Park där vi minglade in i bl a Viggo Cavling, journalisten Therese Uddenfeldt och Kajsa Ingemarsson som jag aldrig träffat förut men var en hyvens trevlig kvinna.

Annars var det ju inte det jag hade tänkt berätta från gårdagens bokmässa. Det jag hade tänkt berätta var att jag blev glad av att gå på seminarier om Afrika. Det fick mig att känna mig lite mer hemma. Och den känslan både förvånade mig och gjorde mig rörd. Så när Henning Mankell och Mia Couto pratade om gatubarnen i Maputo så höll jag förstås på att börja gråta. Mankell pratade om analfabetism och vikten av att utrota den. Han berättade att han hade frågat "sina" gatubarn i kvarteret där han bodde vad de ville mest av allt i hela världen. Han hade förväntat sig svar som mat, en mamma, ett hem, pengar, en TV, vad som helst. Istället svarade de: ett id-kort. Där de kan läsa sina namn. Jag finns, och här är mitt namn.

Annars kan jag berätta att Johannes Anuyuru är fantastisk. Vilken utstrålning. Vilken berättare. Måste genast skaffa hans roman.

Kram så länge

PS. Sorry att jag inte har några bilder. Glömde kameran och rätta grejerna till telefonen....

fredag 24 september 2010

Snabbrapport från bokmässan: afrika, mingel och fulla författare

Så är jag här igen! Första gången var för två år sedan då jag lycklig och yr i hatten sprang runt på seminarier och bokmingel med nyfrälst blick och kompisannika i släptåg. Förra året, när min egen bok kom ut och jag förstås skulle ha varit här, var jag gravid och tjock i Afrika och kunde inte. Så kan det gå.

Några seminarier hann vi med. Märta Tikkanen och Birgitta Stenberg var coola tanter som inte fick fritt spelrum av moderator Stewe Claeson. Ytterligare ett kapitel i boken Gubbe tar plats. Några mingel hann vi med. Aftonbladet, SR, Ordfront... Norstedts hade inget mingel i år. De hade flyttat sitt till Kulturrådet:)

Roligast hittills: alla Afrikaböcker på svenska, att Helena von Zweigbergk gillar Supernova jättemycket. Och så förstås Augustin Erbas och Erik Helmersons svitfest på Park där vi bl a stötte på Maria Sveland, Mian Lodalen, Unni Drougge, två bokhoror, Daniel Sjölin, Daniel Åberg, Olle Svalander, två skrivcoacher (Ann Ljungberg och Johanna Wistrand), och debutanterna Simona Ahrnstedt och Sölve Dahlgren.

Allra roligast är förstås att jag får vara här med allra bästa U.

Puss så länge

måndag 20 september 2010

Tankar och hummus på Doha flygplats

Jag sitter i loungen på Doha flygplats och kollar email och äter hummus. Älskar snabbt internet, älskar god hummus. Älskar inte att jag ska vänta här till klockan halv två inatt. Dessutom längtar jag efter min bebis.

Förra gången jag åkte till Sverige själv - utan barn - så njöt jag av varje sekund, av varje tickande minut av egenbeslutad tid. Men den här gången ... Jag längtar rent FYSISKT efter honom. Efter att få stoppa näsan i hans hår, efter att få klämma på hans bebisfeta ben. Kanske är det för tidigt. För mig alltså, inte för honom.

Nåväl. Här sitter jag nu. Och visst ska det bli kul med bokmässa och grejer. Ska tänka på det. Och på alla räkor jag ska äta i Göteborg, fy sjutton vad gott.

Hej så länge

torsdag 2 september 2010

Jag är rik, du är fattig. Det orkar jag inte se. Apropå RUT alltså.

Fasiken vad tiden går. Tänker ofta att jag borde skriva något men har fortfarande någon idé om att det måste vara så himla INTRESSANT, det jag skriver här. Prestationsångest alltså. Tillbaka till GÅ.

Hej och hå.

Annars har jag sett på Fejan och lite andra ställen att det pratas om RUT därhemma. Och en film där svenskar anställer lettiska kvinnor som städhjälp och att kvinnorna därför tvingas lämna sina barn. Jag borde förstås se filmen innan jag uttalar mig. Men vi är bara så skyddade i Sverige. Här i Tanzania händer det ofta att både mammor och pappor lämnar sina barn för att jobba på annan ort eller i ett annat land. Därför att alternativet är sämre. Alternativet att dina barn inte får mat för dan, inte längre kan gå i skolan, inte får några vaccin.

Det är klart att det är sorgligt. Men vad är bättre: att förtvivlas över situationen eller att hjälpa till? Och hur hjälper man till? Kanske genom att vara en av dem som faktiskt anställer, kanske genom att vara lite schyst och betala högre lön än vad man egentligen skulle behöva? Kanske genom att skicka presenter till kvinnans barn?

För genom att inte släppa in de fattiga i sitt hem räddar man ingen, förutom sig själv och sin egen känsla av skuld. Jag är rik, du är fattig. Det orkar jag inte se. Så då delar jag inte med mig av mina pengar för att du ska skura mina golv.

Men som sagt, jag har ju inte sett filmen.

Ha det gott

PS. För övrigt undrar jag varför det inte gjorts någon film om ROT och männen som är tvungna att lämna sina barn. DS.

måndag 12 juli 2010

I'm back!

Ja, nu är jag där igen. Där tiden fram till två försvinner in i ett fantasiland, där Lisa gör si eller så, tänker såhär eller förresten inte alls, och där orden, dessa ord, skapar bilder, känslor, tankar. Ibland minnen.

Det är underbart att vara tillbaka.
Kram på er


PS. Läste igenom de sista tio kapitlen jag skrev före barnledigheten. Får jag säga att jag banne mig var STOLT över mig själv?

onsdag 16 juni 2010

När perspektiven ändras...

Det jag ska berätta nu är pinsamt. Eller nåt. Det är svårt att särskilja alla dubbla, trippla, komplexa känslor som ligger och skaver inuti när man bor här. Men here it goes:

Runt hörnet där vi bor ligger en liten by med fyra, fem små betonghus inklämda på en landbit mellan några större, finare hus. I de här små husen bor ca 15 barn med sina familjer. De är fattiga, men oftast glada, åtminstone utåt.

Sedan vi flyttade hit för två år sedan så brukar Sixten, min treåring, gå dit och leka tillsammans med vår tanzanianska barnflicka. I början inte så ofta, men ju äldre han blev, desto oftare ville han gå dit och spela fotboll eller sjunga ramsor på swahili. (Jo, lite stolt är man ju:)

Jag brukar följa med ibland. Det är en intensiv upplevelse, dels att hantera och försöka förstå alla barnen, men framförallt att hantera alla känslor som uppstår när man möter riktig fattigdom typ femtio meter därifrån man bor.

En dag hade vi varit där och lekt i nästan en timme, när jag sa att det var dags att gå hem. Barnen följde som vanligt med oss längs den nedsmutsade floden och över vägen fram till vår port. Halvvägs dit tog en femårig flicka min hand och frågade om de fick komma in på vår gård och leka lite. Trött, svettig och känslomässigt utmattad svarade jag genast: "Inte idag. En annan dag."

Men i nästa sekund slog det mig. Jag har varit på deras gård. I nästan en timme. Sixten är på deras gård flera gånger i veckan. Varför skulle jag vara välkommen på deras gård och de inte på min?

Och så tänkte jag på en artikel jag läste för längesen om män och vad de tar för givet gentemot kvinnor. Det handlade inte bara om det, utan också om etnicitet och klass. Jag kommer ihåg den såväl, inte exakt innehållet, men just att de som har fördelarna på sin sida är så omedvetna om att fördelarna existerar.

Och nu var jag en sån. Med fördel. Som tog för givet.

Fy fan vad jag skämdes. Behöver jag säga att jag släppte in barnen? De kom in och lekte i tjugo minuter och sedan gick de hem, glada för att ha fått bolla med en trekvartspumpad basketboll, åka nerför en långsam rutschkana och trampa på en alldeles för liten trehjuling.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Här några av kidsen, med mig och Sigge i bakgrunden. Det som pågår är fördelning av en korg med päron som vi hade med oss. Bilden ovanför är vid samma tillfälle. Visst är den fantastisk?
Foto: Carl Hamilton.

tisdag 11 maj 2010

Mellan Kristina Lugn och Stieg Larsson

Jag fick en ny bokhylla häromdagen. Den är gjord av mörkt trä och sitter fastmonterad i en liten alkov i hallen i vårt hus i Dar es Salaam, Tanzania. I två år har jag väntat på denna bokhylla. Det är lite svårt att förklara varför det har tagit två år att få till de här efterlängtade träbitarna, men ... tja. Det är Afrika. Det kom så mycket emellan. Elen dog, poolpumpen exploderade och vattenrören (under jord) gick sönder inte mindre än tre gånger på två år. Samtidigt läckte toaletterna fem gånger, hela poolen behövde bytas ut och tre köksluckor rasade ner från sina gångjärn ungefär en gång i månaden.

För att inte tala om varmvattenberedaren.

Men åter till bokhyllan. Jag fyllde den med böcker igår. Min bok hamnade mellan Kristina Lugn och Stieg Larsson. (Ja, jag sorterar böcker först efter storlek och sedan efter färg. Finns säkert någon personlighetsstörningsdiagnos för såna som mig).



Jag tyckte i alla fall att det kändes bra. Så vill jag skriva. Kanske i nästa bokprojekt (efter Lisa).

Kram på er

onsdag 10 mars 2010

Snuvad på konfekten?

I fredags fick jag en recension i Aftonbladet. Wow, tänkte jag. En helsida! Och tre plus får väl vara okej? Fyra hade känts roligare förstås, men ändå.

Sedan insåg jag att det var Johanna Ö på Bokhora som skrivit den.

Jag gillar Bokhora. Och jag tycker att Johanna Ö verkar både smart och kul. Men jag kommer ihåg att jag reagerade när jag läste hennes ursprungliga recension av Supernova. Den handlade nämligen väldigt mycket om henne. Johanna Ö har också varit konsult och jobbat massor. Mer än jag. Utan att gå i väggen.

Jaja, tänkte jag då. Skärp dig. Johanna Ö skriver kanske mer om sig själv än om boken, men so what? Du känner dig bara snuvad på konfekten. Och hon gillade ju ändå boken.

Men när jag läser recensionen i Aftonbladet reagerar jag igen. För nu är hon inte bara stolt, Johanna, över att inte ha blivit utbränd. Hon är arg. Hon tror att Lisa kommer att downshifta, byta både jobb och liv, och hon vill se en annan typ av rollmodell. En kvinna som stannar kvar i strukturerna och förändrar dem. Någon som kan "utmana männen" och "pallar med" att bli något högre än mellanchef.

Tja det vore väl bra, tänker jag. Om kvinnan i fråga stannar kvar och "pallar med" för att hon verkligen vill - inte för att hon försöker leva upp till någon idé om vem hon borde vara. En rollmodell för mig är en person som har styrkan och förmågan att lyssna inåt och omsätta det han hör till ett liv som gör honom lycklig. För det gäller förstås inte bara kvinnor. Jag har fått flera mejl från killar som hämtar styrka från boken för att de ifrågasätter om det liv de lever verkligen är det liv de vill leva.

Många hinner bli sjuka på den resan innan de lyssnar ordentligt. Det är inget att skämmas över. Men om du inte är en av dem som blev sjuka så är det heller inget att vara stolt över. Det du borde vara stolt över är hur det blev sedan. Hur ditt liv ser ut idag: om du lever i sanning, är lycklig och gör andra människor lyckliga.

Jag stannade kvar minst ett år för länge på mitt jobb för att jag skulle visa att det gick. Som tjej. Jag "pallade med" för länge och det var dumt. Det är klart att det är underbart om det finns fler kvinnor som blir lyckliga av att vara t ex VD:ar i stora företag. Och jag läser gärna en bok med en sådan huvudperson! Det råkar bara inte vara min.

Men okej. Fair enough. Man kanske kan skriva en recension som önskar sig en annan bok istället för att utgå ifrån den man faktiskt läst. Jag tycker mest att det är trist för alla de som äntligen lyckats bryta sig loss och funderar på att ändra sina liv. De som år efter år intalat sig att de måste "palla" (och nu snackar jag inte bara om s k högpresterarjobb, det krävs mod att byta liv oavsett vilket jobb du har). Nu får de återigen höra att de borde "palla" - för det är minsann vad en riktig rollmodell handlar om.

Kram på er.

PS. For the record, Johanna. Lisa har varken downshiftat, jobbat med bistånd eller bakat surdegsbröd. Det enda hon har gjort är att hon har blivit sjuk. Vad som händer i bok två vet du inte än!

PS2. Finns ingen länk till Aftonbladetrecensionen så jag la upp en bild här istället. Så kan ni öppna den och förstora den.

onsdag 24 februari 2010

Förlåt!

Igår gick jag in på min blogg och av någon anledning klickade jag på mejllänken. Kanske för att kolla om den funkade, det var så längesedan jag la in den där länken.

Länken gick till mitt gmailkonto. Oj då, tänkte jag. Jag som inte tittat på mitt gmailkonto på månader (jag hade liksom glömt bort att det fanns mitt i nybebisbestyren). Äh, det gör nog inget, tänkte jag vidare. Det är nog ingen som klickar på den där länken.

Och så gick jag in på kontot.

Det var som en försenad julklapp. I inboxen fanns flera mejl från läsare som hittat mig via bloggen. Jag blev så otroligt glad. Lyssna på det här:

"Hittade just din blogg av en slump och kan bara inte låta bli att skriva till dig. Anledningen är att du mellan nyår och trettonhelgen gav mig årets, kanske årtiondets, läsupplevelse."

Eller det här:

"En smärtsamt igenkännande men också underhållande, insiktsfull och väldigt varm berättelse. Supernova var riktigt riktigt bra och jag ville bara skicka en rad och berätta just det. Att din bok kröp under skinnet på en prestationsprinsessa som mig och blev som en klok kompis som jag bara inte ville lägga ifrån mig."

Jo, jag har fått läsarmejl förut. Ganska många till och med. Men det var något särskilt med att öppna inboxen och få flera stycken så oväntat och på en gång.

Fast det ursäktar ju ingenting. Jag ber SÅ HEMSKT MYCKET OM URSÄKT för att det tog så lång tid att svara. Det var inte meningen. Förlåt.

Marika

torsdag 18 februari 2010

Tandvärk i Tanzania

Jag har en trädgårdskille här nere. Teso heter han. Egentligen är han inte bara trädgårdskille, han är dagvakt, poolskötare, chaufför och barnvakt också. Han är fantastisk med barn. Det är alla tanzanier. Man kan ge sin unge till vem som helst: tonårskillen med nedhasade jeans som hänger vid frukt- och grönsaksmarknaden eller den strikt uniformerade säkerhetsvakten på flygplatsen. Mycket praktiskt när man reser själv och behöver hjälp med att få med sig unge, vagn och sprängfyllda handbagage uppför den ickefungerande rulltrappan.

Snacka om kulturchock när man kommer till Arlanda. Där stirrar alla på en med 1) den låtsasblyga och skämmiga "jag vet att jag borde men jag vågar inte för ingen annan vågar"-blicken, eller 2) "få se nu hur du klarar situationen SOM DU SJÄLV FÖRSATT DIG I, HA HA!"

Det är då jag har svårt för svenskar.

Britter ler artigt och undrar med lågmäld röst om de inte ska hjälpa till litegrann. Amerikaner ler brett och med blickar av beundran hjälper de dig oavsett om du vill eller inte. Åtminstone så ger deras uppmuntrande YOU CAN DO IT-ögonkast dig tillräcklig energi för att av egen kraft lyfta från flygplatsen. Eller nej. Jag överdriver lite.

Men i alla fall. Det var hursomhelst inte det jag skulle berätta.

Teso alltså. En morgon i förra veckan knackade han på dörren och pekade på sin vänstra kind. "Shida kubwa mama", sa han.

"Aj då", sa jag. "Tandvärk?"

Teso nickade och jag gav honom 20 000 shilling (120 spänn), varpå han knatade iväg till den lokala kliniken. När han kom tillbaka frågade jag vad de hade gjort. Han pekade på sin högra bakdel, sa "Aow, aow" och visade mig två pillerkartor med penicillin.

Hm, tänkte jag.

Nästa dag hade Teso fortsatt ont och gick tillbaka till doktorn. När han kom tillbaka frågade jag återigen vad de hade gjort. "De bytte medicin", sa han och visade mig nya pillerkartor.

"Men gjorde de inget åt själva tanden?" sa jag.

"Jodå", sa han och log. "De sa åt mig att byta tandkräm."

"Tandkräm?"

"Ja, från Whitedent till Colgate."

Herregud, tänkte jag och gick in och ringde den privata kliniken för att fråga var Dar es Salaams bästa tandläkare fanns. Nästa dag var Tesos tand utdragen och smärtan nästan borta.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Teso är killen längst till höger. Observera att han har ett linne som det står Kings på!

onsdag 3 februari 2010

... och jag gillar Pocketshop!

Personalen på Pocketshop gillar Supernova...

Och så här fint skriver de:

Tack Nathalie och tack kompis-Calle som fotat fina bilder och skickat ner till mig i varmaste Afrika. För nu sjutton är det varmt. Svetten rinner bara jag sätter foten utanför dörren och hamnar jag mot förmodan i solen mer än en sekund får jag omedelbart lust att springa till närmsta pool och hoppa i med kläder och allt.

Lite skillnad mot Dalarnas minus tjugo som vi vande oss vid när vi var hemma...

Hej så länge!

söndag 31 januari 2010

What's good enough for the universe...

I ett töcken hörde jag en mörk mansröst långt långt bortifrån: "Auuoommm ... auuoommm ... auuoommm ..."

Rytmiskt och regelbundet upprepades ljudet i utkanten av mitt medvetande och jag slog upp ögonen. Jag var i Falun. På BB. Utanför fönstret låg snön metertjock i sjukhusparken och mittemot mig låg min man och chantade för vår nyfödde son.

Till saken hör att min man inte är särskilt chantig av sig. Visst har han hängt med mig på ett yogaläger eller två och visst är han pigg på att prova det mesta, men att han skulle sjunga det mest kända av mantras för att vår son skulle somna kändes ändå utomjordiskt.

"Sjunger du ... Om?" mumlade jag med yrvaken röst medan lillkillen slöt ögonen.

"Mm."

"Men hur kom du på det?"

"Jag vet inte", sa han. "Jag antar att jag tänkte att vad som är tillräckligt bra för universum måste vara tillräckligt bra för vår son."

Jag log och lade mig sedan ner igen för att sova lite till.

Välkommen hit, Esbjörn King.

PS. Okej, jag håller med. Det låter lite kitschigt på svenska. Men eftersom min man är från Australien så sa han det på engelska: I guess I thought what's good enough for the universe must be good enough for our son. Jag tyckte i alla fall att det var fint.

Kram på er