onsdag 24 februari 2010

Förlåt!

Igår gick jag in på min blogg och av någon anledning klickade jag på mejllänken. Kanske för att kolla om den funkade, det var så längesedan jag la in den där länken.

Länken gick till mitt gmailkonto. Oj då, tänkte jag. Jag som inte tittat på mitt gmailkonto på månader (jag hade liksom glömt bort att det fanns mitt i nybebisbestyren). Äh, det gör nog inget, tänkte jag vidare. Det är nog ingen som klickar på den där länken.

Och så gick jag in på kontot.

Det var som en försenad julklapp. I inboxen fanns flera mejl från läsare som hittat mig via bloggen. Jag blev så otroligt glad. Lyssna på det här:

"Hittade just din blogg av en slump och kan bara inte låta bli att skriva till dig. Anledningen är att du mellan nyår och trettonhelgen gav mig årets, kanske årtiondets, läsupplevelse."

Eller det här:

"En smärtsamt igenkännande men också underhållande, insiktsfull och väldigt varm berättelse. Supernova var riktigt riktigt bra och jag ville bara skicka en rad och berätta just det. Att din bok kröp under skinnet på en prestationsprinsessa som mig och blev som en klok kompis som jag bara inte ville lägga ifrån mig."

Jo, jag har fått läsarmejl förut. Ganska många till och med. Men det var något särskilt med att öppna inboxen och få flera stycken så oväntat och på en gång.

Fast det ursäktar ju ingenting. Jag ber SÅ HEMSKT MYCKET OM URSÄKT för att det tog så lång tid att svara. Det var inte meningen. Förlåt.

Marika

torsdag 18 februari 2010

Tandvärk i Tanzania

Jag har en trädgårdskille här nere. Teso heter han. Egentligen är han inte bara trädgårdskille, han är dagvakt, poolskötare, chaufför och barnvakt också. Han är fantastisk med barn. Det är alla tanzanier. Man kan ge sin unge till vem som helst: tonårskillen med nedhasade jeans som hänger vid frukt- och grönsaksmarknaden eller den strikt uniformerade säkerhetsvakten på flygplatsen. Mycket praktiskt när man reser själv och behöver hjälp med att få med sig unge, vagn och sprängfyllda handbagage uppför den ickefungerande rulltrappan.

Snacka om kulturchock när man kommer till Arlanda. Där stirrar alla på en med 1) den låtsasblyga och skämmiga "jag vet att jag borde men jag vågar inte för ingen annan vågar"-blicken, eller 2) "få se nu hur du klarar situationen SOM DU SJÄLV FÖRSATT DIG I, HA HA!"

Det är då jag har svårt för svenskar.

Britter ler artigt och undrar med lågmäld röst om de inte ska hjälpa till litegrann. Amerikaner ler brett och med blickar av beundran hjälper de dig oavsett om du vill eller inte. Åtminstone så ger deras uppmuntrande YOU CAN DO IT-ögonkast dig tillräcklig energi för att av egen kraft lyfta från flygplatsen. Eller nej. Jag överdriver lite.

Men i alla fall. Det var hursomhelst inte det jag skulle berätta.

Teso alltså. En morgon i förra veckan knackade han på dörren och pekade på sin vänstra kind. "Shida kubwa mama", sa han.

"Aj då", sa jag. "Tandvärk?"

Teso nickade och jag gav honom 20 000 shilling (120 spänn), varpå han knatade iväg till den lokala kliniken. När han kom tillbaka frågade jag vad de hade gjort. Han pekade på sin högra bakdel, sa "Aow, aow" och visade mig två pillerkartor med penicillin.

Hm, tänkte jag.

Nästa dag hade Teso fortsatt ont och gick tillbaka till doktorn. När han kom tillbaka frågade jag återigen vad de hade gjort. "De bytte medicin", sa han och visade mig nya pillerkartor.

"Men gjorde de inget åt själva tanden?" sa jag.

"Jodå", sa han och log. "De sa åt mig att byta tandkräm."

"Tandkräm?"

"Ja, från Whitedent till Colgate."

Herregud, tänkte jag och gick in och ringde den privata kliniken för att fråga var Dar es Salaams bästa tandläkare fanns. Nästa dag var Tesos tand utdragen och smärtan nästan borta.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Teso är killen längst till höger. Observera att han har ett linne som det står Kings på!

onsdag 3 februari 2010

... och jag gillar Pocketshop!

Personalen på Pocketshop gillar Supernova...

Och så här fint skriver de:

Tack Nathalie och tack kompis-Calle som fotat fina bilder och skickat ner till mig i varmaste Afrika. För nu sjutton är det varmt. Svetten rinner bara jag sätter foten utanför dörren och hamnar jag mot förmodan i solen mer än en sekund får jag omedelbart lust att springa till närmsta pool och hoppa i med kläder och allt.

Lite skillnad mot Dalarnas minus tjugo som vi vande oss vid när vi var hemma...

Hej så länge!