torsdag 15 december 2011

M-pesa: business när business är som bäst

Ibland tänker jag att de som gör mest skillnad här nere är telekomkillarna och tjejerna. Det finns sexhundra miljoner mobiltelefoner i Afrika, fler än i Europa och USA tillsammans. Och de påverkar livet för lokalbefolkningen på sätt som ni inte kunnat tänka er.

Exempel: Min barnflicka har två barn som bor i en annan stad. Långt borta. De tillåts inte bo hos sin mamma av pappan, som hellre vill att de växer upp i hans by, hos hans släktingar trots att han själv inte bor där. Till saken hör att barnen egentligen inte bor hos hans släktingar. De bor hos en av hans fruar. (Eller nyumba ndogo kanske, jag vet inte. Nyumba ndog betyder litet hus, dvs älskarinnor).

Kvinnan i huset ger bara barnen mat en gång om dagen. Hennes egna får två. Min barnflicka är förstås förtvivlad, men tack vare en finurlig uppfinning som heter M-pesa så kan hon skicka pengar, via mobiltelefonen, till sitt äldsta barn som, utan styvmammans vetskap, lugnt kan ta sin lillebror i handen och gå ut och köpa kvällsmat.

Så ingenjörer på Ericsson, medarbetare på teleoperatörerna, fan vad ni är bra! Business när business är som bäst. När kommersiella vinstintressen och social utveckling sammanfaller. Och det gör de faktiskt ganska ofta, även om det alltid finns svarta får bland de vita. Och en hejdundrans massa grånyanser däremellan.

Kram på er

onsdag 23 november 2011

Vad ska den heta?

Tror inte jag har nämnt det här förut men min favorittitel på Supernova, innan den blev Supernova, var Fly me to the moon. För att det är dit Lisa tror hon är på väg (eller i alla fall uppåt). För att låten finns med i boken. Men förlaget ville ha en titel på svenska. Jag köpte det. Sedan kom jag på att Flygts bok ju hette Underdog. Och uppföljaren heter Outsider.

Hm.

Hade första boken hetat Fly me to the moon hade den andra fått bli Picking up the pieces. Gillar melodin i det. Måhända lite övertydligt.
Bok två rätt handlar mycket om längtan. Kanske den ska få heta det? Längtan? Fast då låter det ju som en bok av Karin Alvtegen. Annars hade det ju varit käckt att ha en anknytning till Supernova. Men alltså allvarligt. Stjärnstoft, vintergator, himlakroppar?

Nej.

Får väl vända mig till min granne i Sverige. Det var hon som kom på Supernova. I duschen. Medan jag satt i köket och drack kaffe. Vad säger du, Christina, februari?

måndag 21 november 2011

Det är lite struts över det hela

Hade glömt, men nu kom jag ihåg. Här är fjärde inlägget jag skrev till Norstedtsbloggen december 2009:

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att föreläsa för ett nätverk som heter Unga Affärskvinnor 09. Höggravid, snorig och flåsande stod jag i Linklaters matsal och tittade ut över ett sjuttiotal tjejer och min första tanke var: herregud vad snygga de är! Var man verkligen så där snärtig när man var runt tjugosju och hade kommit ett par år in i karriären? Är alla tjugosjuåringar så där snygga nuförtiden – eller är det fortfarande så att man måste vara attraktiv som kvinna för att komma någonstans?


Hur som. Temat var Att våga & Balans i livet och jag berättade om min resa från Handels och framgångsrik karriär som managementkonsult till utbränd, sjukskriven i två omgångar – och vägen tillbaka och in i skrivandet. Lite försiktigt påpekade jag att så mycket Våga vette sjutton om det var fråga om: jag hade ju inget val. Det enda som gjorde mig friskare var att följa lusten och hjärtat och de pekade bara åt ett håll.

Men det är klart. Lite stolt är jag väl över att jag vågade tro på min historia. Att den inte bara skulle räcka till och beröra andra människor, utan också att den behövdes. För visst var det den tanken som gjorde att jag fortsatte – trots att det tog betydligt längre tid än jag hade trott. Och det är också den tanken som gjorde att jag blev så otroligt rörd över kvällens fortsatta diskussion.

Någon frågade hur företaget jag jobbade på reagerade när jag blev utbränd. Jag svarade att de nog gjorde så gott de kunde på den tiden (det här var i slutet av nittiotalet när kunskapen om utmattning var dålig överallt), men att jag hoppades att både beredskapen och de preventiva insatserna var bättre nu. Att jag i och för sig erbjudit mig att komma dit och föreläsa om tidiga varningssignaler och att de inte nappat, men att det ju inte behövde betyda något. De kunde ju ta dit någon annan.
”För det måste de ju nästan göra”, tillade jag och tittade runt i publiken med höjda ögonbryn. ”Eller hur? Jag menar, det måste ju ha blivit bättre?”
Det blev alldeles tyst i lokalen. De unga kvinnorna tittade på varandra.
”Nja”, sa någon och skrapade lite med foten på golvet. ”Inte så särskilt.”
Folk nickade och för en sekund blev jag alldeles vimmelkantig. Vad menade hon? Jag tog en klunk vatten och bad dem berätta. Och det gjorde de. De berättade om machokulturer som fortfarande råder, där man inte kan visa någon svaghet – och där öppna diskussioner om hur man undviker utmattning är just ett tecken på sådan svaghet. ”Det är männen som är chefer”, sa en. ”Männen vill inte prata om sådant här.” Medhållande mummel. ”Det är lite struts över det hela”, sa en annan. ”Man stoppar huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns.”
Jag skakade på huvudet. Hur var det möjligt? Det kunde ju inte ha gått tio år utan att det hade hänt någonting?
Men det kunde det. Jag tittade runt på de unga, snygga, högpresterande kvinnorna och mitt hjärta ömmade för deras liv, deras självkänslor, deras framtid. Och jag tänkte: om min bok kan ge något till de här människorna så är det allt jag behöver. Inget mer.
Inget mer.
Kram på er

måndag 14 november 2011

Bekännelser

Jaha. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån. Men inte jag inte, nej då. Jag trodde jag skulle kunna ta det lugnt och städa och mysa och hinna göra roliga saker...

När jag hade skrivit klart förra boken (Supernova) så var jag höggravid. Mitt första möte med Eva Gedin på Norstedts ägde rum med en ammande treveckorsbebis i famnen. Så det är klart att jag inte hade någon tid med ångest då. Jag hade fullt sjå med att fatta hur fasiken man var mamma.

Nåja. Nu kan jag i alla fall avslöja att sambandet mellan tid och ångest efter att jag har skrivit klart ser ut så här:
Varför? Därför att jag tittar på er. Ni andra. Ni som skriver, ni som läser, ni som jobbar. Fasiken vad produktiva ni är. Och smarta. Och vad ni säljer bra! Utomlands till och med, åh herregud, varför har inte jag sålt till utlandet? Är jag inte tillräckligt begåvad? Skriver jag inte tillräckligt bra? Och hur ska man egentligen försörja sig när man flyttar hem till Sverige och måste dra in stålars till ett förbaskat miljonersmiljonershus i förorten i Stockholm?

Nähä. Så här kan vi inte ha det.

På torsdag åker jag till Zanzibar på minisemester med familjen. På måndag börjar jag skriva igen.

Så kan det gå.

söndag 13 november 2011

En liten gubbe

Han står på tre ben, har en kropp som går att öppna och ansikten åt två håll. Köptes i Kenya men kommer från Mali och jag älskar honom. Förbehållslöst. Kolla in honom bara!

torsdag 10 november 2011

Vad gör man när man har skrivuppehåll och väntar på feedback från förläggare?

Man städar. Eller, man tänker städa men blir hela tiden avbruten av viktigare saker. Som att läsa mejl, eller kolla Fejan. Eller sortera tusentals böcker i Nordic house i Dar es Salaam. Jag har redan gjort det en gång för länge sedan när vi startade upp huset, men sedan behövde hyllorna målas och böckerna blev utslängda och tillbakastoppade i komplett oordning. Stora, små, pocketar, hårda. Svenska, norska, danska, till och med engelska. Aaaargh!

Så det var bara att börja om. Och nu ser det riktigt fint ut. Storleken kommer först, sedan färgen om jag hinner. Ibland tar jag hänsyn till genre och författare men för det mesta inte. Vuxenböckerna för sig, ungdomsböckerna för sig.

Det är nog bäst att jag börjar skriva snart.

onsdag 9 november 2011

Äntligen, ÄNTLIGEN...

... fick jag träffa en skrivarkollega, en ny bekantskap, en av alla dem jag aldrig träffar annars eftersom jag ju inte bor i Sverige, inte kan springa på mingel och bokmässor och födelsedagsfester och releasepartyn och....

Åh. Det var fantastiskt. Som ett stort megamingel på tre, fast mycket intressantare för vi pratade ju. På riktigt. Om bistånd. Om att skriva och jobba och att leva (och hur får man nu egentligen till det). Och så förstås om publicerings-processen som Helena ska in i.

Helena Thorfinn debuterar i vår med sin roman Innan floden tar oss och jag är jättenyfiken. Helena var som en fontän av tankar, frågor och funderingar - och jag tänker att en sådan energi och en sådan tankeverksamhet måste bli förbaskat intressant på papper. Men jag får ge mig till tåls ett tag till!

Till vänster ovan ser ni mig och Helena. Och så nedanför Minou, världens coolaste norska som driver Femina Hip, en NGO och ett mediaföretag som riktar sig mot ungdomar med bland annat två magasin och ett TV-program. HIV/Aids, jämlikhet och entreprenörskap är några av de saker som står på agendan.

Jag kom dit klockan sju. När jag gick var klockan elva och jag fattade ingenting. Men så kan det gå när man har roligt:)

Kram på er 

måndag 7 november 2011

Som en utblåst ballong...

... känner jag mig. Kommer nog hålla i ett tag. Hjälper väl inte direkt att yngsta sonen envisas med att vakna klockan fem, men mest är det nog effekten av att ha skrivit klart boken. Märkligt, men medan jag håller på märker jag det knappt: fokuset, koncentrationen, det där... hålla-i-och-inte-släppa. Det är en slags press. Nu är den borta och då kommer tröttheten.

Så nu ska jag tillåta mig vara trött. I alla fall ett par veckor. Sedan kommer jag nog att vara trött på att vara trött:)












Kram på er

tisdag 1 november 2011

Boken är klar! (och hur det kommer sig att andra halvan gick så fort)

Nu har jag skickat in den. Romanen. Bok nummer två: uppföljaren till Supernova. Den blev lång, kanske lite längre än jag hade trott men inte så mycket. Förra boken var 115,000 ord, den här är 119. Och än vet vi ju inte vad förlaget kommer säga...
 
Det gick fort på slutet. Så kan man säga. Efter flytt till Afrika, en till graviditet och en massa strul med hälsan så hade första hälften tagit två och ett halvt år. Andra halvan tog fem månader. Kanske berodde det på att jag blev så förbannad i våras när jag inte kunde jobba på fyra månader pga en energiutplånande bronkit. På att jag därför bestämde mig. Hundra dagar och tvåhundra sidor. Det klarar jag. Och det gjorde jag - med besked.

Det är intressant det där med mål. Före i våras hade jag inte haft några mål förutom att skriva varje dag - och jag ville heller inte ha några. Jag var rädd för dem, rädd för att jag skulle känna mig misslyckad och tappa självförtroendet. Men nu har jag provat. Nu vet jag att det funkar. I alla fall om målet är lagom ambitiöst.

Jag har försökt att fundera över vad exakt det är i skrivandet jag har ändrat. Jag tror att det är ingångarna. Förut har jag alltid velat ha ingången till en ny scen eller ett nytt kapitel perfekt innan jag kunnat skriva vidare. Nu skiter jag i det - om inte ingången kommer som jag vill ha den fortsätter jag bara med det som händer sedan - och inte sällan kommer något längre ner i texten som jag sedan kan flytta upp och använda som början på scenen. På det viset fastnar jag mer sällan - och då går det förstås fortare.

En annan sak som jag gör nuförtiden är att slarvskriva ett flöde. Ibland när jag är för trött så orkar jag inte "skriva ut" allting, men har ändå en idé om vad jag vill att scenen ska handla om, hur dialogen ska låta etc. Då skriver jag ibland bara ner det flödet raskt som sjutton - och så nästa dag är det mycket lättare att sätta sig ner och skriva scenen på riktigt.

Häftigt när man utvecklas, när man blir bättre. Det är så svårt att veta annars, jämfört med andra jobb. Kram på er

tisdag 25 oktober 2011

Crazy kanga

Jo. Gått sta och blitt lite knäpp. För lite shopping kanske (och det från en människa som ofta tycker det är ganska tråkigt med shopping). Allt är relativt. Hur som köpte jag några kangas för ett tag sedan (kangas är ett av de lokala tygerna). Sedan gick jag till skräddaren ... och tja. Nu ser jag och sonen ut så här:


I vårt vardagsrum (Sonen med Wii-stickan i högsta hugg)

Kram på er

fredag 14 oktober 2011

2 sidor kvar? (eller sånt här räknetjafs kan man också ägna sig åt istället för att göra nåt annat)

Okej. Enligt beslutet i våras, att jag skulle skriva de 200 sidor som fattades på max 100 dagar, så har jag skrivit 198. Det betyder att jag har två sidor kvar. WHAT? Det stämmer ju inte. Handlingen är inte klar än.

Så jag tittar i excelarket. Jag har har skrivit drygt 111,000 ord. Om den nya boken ska bli lika lång som den första (vilket den absolut inte behöver, men ni vet, bara för att) så har jag 4,000 ord kvar. Pust. Det motsvarar ungefär 16 sidor.

Och enligt den idé jag hade om att delen när Mannen kommit in i bilden skulle uppta 150 sidor, så har jag ... också 16 sidor kvar!

16 sidor alltså.
Det var som fan.

Nervös liten kram på er

torsdag 13 oktober 2011

Min man rockar!

Jag bara MÅSTE lägga in några bilder på mannen. Brukar inte prata så mycket om familjen här men alltså är jag stolt eller är jag STOLT? Tim hade den manliga huvudrollen i en musikal som heter Wicked och har tränat sedan i våras. Han rockade. Allvarligt. Han sjöng skitbra, han var trovärdig i rollen och han var så snygg att man höll på att dö (och så att han fick skriva autografer till lovestruck teenagers backstage...) Anyway. Here goes:


With Bok



With the (supposedly) good witch



With the (supposedly) bad witch


With the Wizard of Oz (ja, det är historien om vad som hände innan Dorothy kom in i bilden ...)



Turned into the Scarecrow

Sa jag att jag är stolt?

Kram på er

torsdag 6 oktober 2011

Att följa sitt hjärta

Steve Jobs. Jag kan inte säga att jag har något särskilt starkt förhållande till mannen - jag använder vare sig mac eller iphone eller ipad eller ...

Men det spelar ingen roll. När jag ser artikeln om hans död blir jag ändå chockad och emotionell. Steve Jobs. Död? Det går ju inte! Han ska ju finnas där, som en envis entreprenör och den allra envetnaste av techienördar paving the way för alla oss andra som inte har samma patos, inte samma drivkraft, men lika tydligt som en bebis förnimmer lukten av sin mamma känner igen en ledare när vi ser en.

Såg den här videon när han pratar om livet, döden och vikten av att följa sitt hjärta. Jag blev berörd. Den blir nog ni också.

Kram på er

lördag 1 oktober 2011

Skrivarlördag...

... är det idag. Var tvungen att ta en timeout två dagar den här veckan för att jag kände mig sliten och för att jag kände att jag var tvungen att gå tillbaka ett par kapitel och ändra lite. Det händer inte så ofta men ibland händer det. Känslan av att det man planerar att skriva inte känns så spännande och roligt att sätta tänderna i. Då gäller det att backtracka. Var i texten har jag gjort fel val? Var börjar det kännas trist eller förutsägbart?

För som vanligt tror jag den bästa termometern för om en läsare ska tycka att texten är kul är att jag själv tycker att den är rolig att skriva. Förresten ser jag ut så här idag. Galet äggformad på något vis.

Kram på er
M

måndag 26 september 2011

Vad är det här för ett hus?

Ibland ritar jag lite också. I första boken (Supernova) skissade jag till exempel upp flamingosviten som Lisa och Mattias bor i London (på det påhittade hotellet The Ark:) Nu har jag sketchat layouten på ett hus:




Men tänker förstås inte avslöja vilket. Det får ni förhoppningsvis läsa om snart...


Idag har jag påbörjat ett nytt papper med kurvor och pilar. Det ryms åtta kapitel på ett papper och jag har ritat in ett. Det betyder att det finns sju kapitel kvar... Ska det bli det sista?





Kanske det. Inte ens jag vet:)

Kram på er

måndag 19 september 2011

Schysta skrivartjejer

Ville bara passa på och tipsa om några andra bloggar om ni gillar att läsa om skrivande och läsande och lite allt möjligt:

Skrivarmamma har blivit Pernilla Alm (efter att hon fick fint kontrakt med Printz Publishing). Pernilla kommer ut med romanen Alltid Du under våren och hennes blogg är typ hundra gånger mer poppis än min:)

Simona Ahrnstedt skriver Romance och är underbart rolig.

Sandra Gustafsson har precis kommit ut med sin tredje roman som hon släpper bara på nätet. Gratis! Läs Absorbera här.

Malin Persson Giolitos blogg har legat nere ett tag, men är nu uppe igen. Rolig hon med! Vet inte varför det bara är jag som är så attans seriös och bara skriver om skrivarvåndor och observationer från livet i afrika... Hm. Någon gång ska jag också bli rolig.

M
(Samtliga finns i blogroll längre ner till höger)

torsdag 15 september 2011

När det är dags att lägga av

Igår kom jag till en ny milstolpe. Det är den näst sista milstolpen innan le grand finale och idag ... tja, idag blir det ingenting. Plottrar idéer på ett papper, men efter ett tag får jag den där mättnadskänslan jag känner igen: den som säger att det är dags att sluta. Att lämna materialet. Att låta det undermedvetna få jobba ifred. Det händer varje idag i skrivandet. I alla fall nästan. Ibland blir jag visserligen avbruten av klockan eller av magen som upptäcker att det är dags för lunch - men lika ofta fylls jag av den där känslan som säger att det är nog nu. Det är dags att lägga av för idag. Jag har provat att pusha igenom den gränsen ett par gånger, men resultatet blir alltid katastrofalt. Dagen efter kommer ingenting alls, förutom en onödig trötthet och en tilltagande förvirring över bokens framtida händelseförlopp. Så därför har jag lärt mig att lyssna. Jag har, som ni vet, haft problem med det förut (läs: utbrändhet):)


Kram på er

lördag 10 september 2011

Simona Ahrnstedts köksluckor!

Skrev ett inlägg om kurvor och skrivverktyg och fick en massa respons! Bland annat berättade kollegan Simona Ahrnstedt om hur hennes process ser ut. T ex att hon gör mycket research och har en särskild inspirationspärm för varje bok. Ser döläcker ut!

Men det roligaste var ändå hennes post-itlapppar. De sitter på luckorna i köket och om jag förstått det rätt representerar varje lapp en sak att fixa i omarbetninsgprocessen hon är inne i:



Simona berättar också att hon jobbar kapitelvis och att hon först tänker ut början och slutet innan hon fortsätter med resten av innehållet. Så gör jag också. Och jag gör likadant med alla scener i kapitlet (ett kapitel kan bestå av en-fem scener ungefär). Dessutom jobbar jag mig hela tiden fram till en milstolpe, en extra viktig händelse i historien. En sådan brukar inträffa ungefär var åttonde kapitel. Så man kan säga att jag jobbar med dramatiska enheter på tre nivåer: scen, kapitel och milstolpe.

Däremot brukar Simona hålla sina kapitel ungefär lika långa (ca 2500-4500 ord). Det gör nog inte jag. Det kortaste i nya boken har 43 ord. Det längsta 3252.

Spännande att läsa om hur andra gör! Tack Simona.

Marika

tisdag 30 augusti 2011

Kurvor och pilar - så här gör jag när jag skriver. Hur gör du?

När jag är klar med några kapitel får jag sätta mig ner och rita kurvor. Jag älskar att rita kurvor. Kurvorna går upp eller ner beroende på hur stor del av handlingen som handlar om en viss tråd. Och som ni kanske kan se så har handlingen i en särskild tråd (kärlekstråden) precis peakat. Det betyder att en sorts klimax har skett. Och att en ny eller omdefinierad målsättning måste utstakas. Det kanske låter programmatiskt. Det är det inte, det mesta sker intuitivt och det är först efteråt som jag inser att det följer ett visst berättarmönster.

Men det var inte det jag skulle prata om. Det jag skulle prata om var mina kurvor och mitt verktyg för att följa handlingen. Nedanför själva kurvorna skriver jag kapitlets namn och en kort beskrivning av varje scen. Varje scen får en prick. Det är betydligt lättare att hitta en särskild händelse i boken genom att scanna de här beskrivningarna än att bläddra i Word på datorn.

Under scenbeskrivningarna gör jag sedan en stor cirkel där jag försöker sammanfatta själva kontentan av kapitlet. Vad är den största take-awayen liksom? (Och ja, ge mig ett annat ord för take-away så använder jag det). Bra för att få en känsla för övergripande utveckling av storyn.

Under cirkeln ritar jag sedan pilar. Pilarna avser huruvida utvecklingen i välvalda dimensioner går upp eller ner för huvudkaraktären Lisa. Mina dimensioner just nu är 1) Mening karriär/liv, 2) Jobb/projekt, och 3) Kärlek/sex. Och under detta citerar jag sedan sista meningen i kapitlet. Varför då? Jo, för att sista meningen oftas andas undertexten eller känslan i hela kapitlet. Och till sist gör jag anteckningar om det är något särskilt jag måste komma ihåg. Till exempel om jag håller på att bygga upp en gåta, så skriver jag vilka hintar som givits i kapitlet som har med gåtan att göra.

Jaha. Det var mitt verktyg. Riktigt coolt vore det förstås om jag använde det för att planera i förväg, men det är inte sant. Den processen är betydligt mer kaotisk, men jag gillar det här verktyget för att summera upp och ha koll på vad som händer. Hur gör ni? Använder ni också er av liknande metoder?

Nyfiken i en strut:)
Marika

fredag 19 augusti 2011

Trådar

Hjälp. Har så många trådar ute nu i boken att jag undrar om jag kommer kunna väva ihop dem ordentligt. Handlingstrådar, karaktärer, teman... Var och ett är de intressanta och vackra som gröngnistrande träd, men det jag undrar just nu är om man ser skogen? Blir det en helhet, ett mönster, som skapar resonans på ett "helheten-är-större-än-delarna"-sätt, eller blir det mest... tja, en massa delar?

Sånt kan man fundera på när det är helg. Jag har bestämt mig för att inte skriva i helgen. Jag blir mer utvilad. Då går det fortare på måndag. Och jag ligger, för en gångs skull, faktiskt helt okej till:)

Enjoy och kram på er

fredag 12 augusti 2011

Jag kan ju egentligen inte det här

Här kommer andra inlägget som jag skrev till Norstedtsbloggen vintern 2009:

Den tolfte maj 2005 tog min skrivkurs slut och då hade jag bestämt mig. Jag skulle skriva en bok. Egentligen var det helt galet, jag hade ju ingen aning om hur man gjorde. Visst, jag hade gått en kurs och där lärde vi oss en del nyttiga saker om konflikt och motstånd, karaktärer och dialog, men man lärde sig ju inte hur man fick ihop en hel roman.

Men jag började. Och så här efteråt har jag insett att bristen på erfarenhet och den totala ödmjukheten inför uppgiften var det enda sättet för mig att våga. Jag var ju prestationsknarkare. Om jag, som många andra debutanter, hade gått Journalisthögskolan och jobbat med texter i olika former i över tjugo år hade jag haft så höga förväntningar på mig själv att jag skulle ha slagit trippla dubbelknutar på mig själv långt innan jag kommit till slutet på första kapitlet. Nu kunde jag istället säga: "Neeej, det är lugnt. Det blir som det blir. Jag kan ju egentligen inte det här."

Men inte gick det fort inte. Första gången jag hörde talas om att Guillou skriver tio sidor om dagen och att Stephen King skriver klart ett råmanus på tre månader blev jag lite nervös. Men sedan läste jag hur andra författare närmar sig sina texter och insåg att alla gör olika. Jag kan jobba på ett stycke en halv dag, eller på en riktigt viktig scen i flera dagar, men när jag väl är klar behöver jag inte ändra så mycket. Till Supernova skrev jag till exempel bara tre scener som inte användes alls i versionen jag skickade till förlaget. Men ändå. Jag hade trott att det skulle ta ungefär ett år att skriva boken. Det tog två och ett halvt!

En annan sak som förvånade mig när jag skrev var hur ofta verkligheten överträffar fiktionen. Man tror ju att det mest skruvade som kan hända är det fiktiva, det som människor hittar på. I själva verket är det precis tvärtom (tänk 9/11). Om man skulle ta vissa händelser eller karaktärer ur sitt liv och översätta dem rakt av till romanform så blir de helt enkelt inte trovärdiga. Man måste tona ner dem, eller plocka den mest intressanta detaljen från dem och göra om allt annat, för att det ska funka.

Det är ju förstås många som undrat hur mycket jag tagit från mitt eget liv till Supernova. Det är inte så konstigt eftersom det uppenbart finns stora likheter mellan mig och Lisa. Och visst har jag plockat stora delar från mitt liv. Men det betyder inte att allt är sant, men tro gärna det! Jag vill att Lisa ska kännas nära, äkta och autentisk.

Nu håller jag på med uppföljaren till Supernova. Det är både lättare och svårare - lättare därför att jag inte får ångest och mår illa så fort jag inte vet vad som ska hända härnäst (som jag fick i första boken) - och svårare därför att jag ibland får för mig att jag nu "ska veta hur man gör". Men då säger jag till mig själv: Neeej, det är lugnt. Jag kan ju egentligen inte det här.

Och så tar jag tre djupa andetag och fortsätter skriva.

Kram på er

Malte

Igår hittade jag den här texten från en skrivkurs jag gick en sommar för längesedan. Tyckte den var lite fin:

Jag haR en kåm-pis. Han heter MalTe. Ibland jör vi våflor på min spis. MalTe tyker om grädde. Han äter op den. OcH jordgubarna ocH-så.

Pappa säjer at Malte inTe fins. Jag säjer Pappa MalTe kåmer hit bara när du er på jåbet.

IgÅr rita-de vi med kritoR på gatan. På kvelen pappa spola-de med slanGen. Pappa förstog nog inte at gatan ocH-så vil vara fin.

Kram på er
(och särskilt till dig, Malte, som är en helt annan Malte, men du vet vem du är:)
M

onsdag 27 juli 2011

a3-papper ... eller det är nu det viktiga börjar

Otroligt. Ända sedan jag började med den här boken har jag skrivit mig mot den här milstolpen och nu ... är jag framme. Visst har jag haft andra milstolpar, det måste man ju ha, för mig brukar det bli ungefär var sjunde till tionde kapitel, men nu. Nu har jag nått milstolparnas milstolpe och ... hjälp!

Vad gör jag nu?

Jo, visst har jag tänkt på resten av storyn och visst vet jag vad som ska hända. Men ändå. Det är liksom nu det börjar, det viktigaste.

Pust.

Men jag gör väl det jag alltid brukar göra. Plitar ner idéer på ett a3-papper och sorterar dem i kolumner på ett annat a3-papper. Och sedan är det bara sätta igång igen och försöka låta bli att bry mig om viktigheten av just de här händelseförloppen ...

Har jag sagt att jag älskar a3-papper?

Kram på er

onsdag 20 juli 2011

Tillbaka i Tanzania...

... är jag nu. Galet vad fem veckor går snabbt. Jag måste säga att Sverige visade sig från sin bästa sida och jag njöt av varje sekund. Av färskpotatis och sill, kvällsdopp och ljumma kvällar, av bastubad, Spotify och fotbolls-VM. Jag njöt till och med av Allsång på Skansen. En koncentrerad dos svenskhet, trots det käcka gulliga, sitter inte dumt om man har bott i Tanzania i tre år och börjar längta hem.

För det gör jag nog. Men nu ska jag passa på att njuta av allt det som är bra i Tanzania för till sist kommer vi ju hem och då kommer jag att längta tillbaka till evig sol, sandiga fötter och oväntade möten. Dessutom kommer jag att längta tillbaka hit.


Det här är vårt hus i Tanzania. Det påminner om en korsning mellan en båt, en beach bungalow och ett hus av Gaudi. Vad vi har hört byggdes det av en tysk på trettiotalet och han måste verkligen ha haft en förkänsla för runda former. Det är helt galet. Och helt underbart.


(Det ni ser till vänster är en veranda, helt inkapslad i myggnät. Sånt behövs här.)

Hej på er

(och alla mina varmaste tankar till Norge förstås. May the force be with you.)




måndag 11 juli 2011

Det började med ett munspel...

... hette mitt första inlägg när jag gästade Norstedts blogg för ett drygt år sedan. Jag har alltid tänkt att det vore kul att ha de där texterna i min egen blogg.

Så här kommer den första.

Det började med ett munspel. Eller ja, egentligen började det med att jag var sjuk. I nästan ett och ett halvt år hade jag varit sjukskriven för utmattningsdepression - och trots att jag börjat arbetsträna var jag fortfarande hur trött som helst. Och när jag kom hem efter mina tre förmiddagar i veckan på Läkare utan gränser var jag helt slut. Att min nya, proffsiga läkare på Serafen hade satt mig på ett strikt sömnschema som innebar att jag inte fick vila på eftermiddagarna gjorde inte saken bättre. Jag var tvungen att hålla upp ögonlocken med fingrarna.

Jag behövde mer energi, ny energi. Energi som tog bort tröttheten och som gjorde mig piggare, gladare, mer sugen på livet. Och jag kände på mig att ytterligare en förmiddag på det i och för sig supertrevliga kontoret på Högbergsgatan inte skulle vara rätt medicin. Jag behöver något annat, tänkte jag där jag satt och bokförde fakturor. Något lite mer utmanande, fast lustfyllt och kravlöst. Och det var då jag kom på det.

Munspelet.

Ett par månader tidigare hade jag fått ett munspel av min man i julklapp. Det var en fin present, det fanns en instruktionsbok med också, men efter att ha försökt blåsa och samtidigt vicka med tungan på ett slaskigt och rätt äckligt sätt hade jag lagt undan det igen. Men varför inte en kurs, tänkte jag nu. En liten munspelskurs borde väl vara alldeles lagom kravlöst och lustfyllt?

Jag gick in på internet, klickade mig fram till Folkuniversitetets hemsida och började leta mig fram. Efter en liten stund dök det upp en puff för Skrivarakademin i vänsterkolumnen. Jag betraktade puffen några sekunder, tryckte på rubriken och i nästa ögonblick hoppade ett stycke text ut från skärmen som boxarhandskar i en serieteckning, fast med tredubbla lovikkavantar och oändligt mycket värme: Författarskolan. Jag läste texten om och om igen och till slut satt vi ihop i en enda stor omfamning, kursen och jag, och jag tänkte: det här ... det här vill jag verkligen göra. Och så satt jag där, omtumlad och rörd, och förundrades över pirret. Pirret av lust och förväntan och en önskan om att tiden ska gå fortare, fortare, fortare så att det där roliga äntligen får börja. Jag hade glömt hur det kändes.

Två veckor senare började jag på kursen. Och tre månader efter det hade jag bestämt att jag skulle skriva en bok. Det blev Supernova.

Kram på er

Varför säljer en bok?

Håller på med en intressant diskussion på Facebook just nu angående Inga-Lina Lindqvists recension av Mari Jungstedts nya bok. Man kan väl säga som så, att Inga-Lina sågar den vid fotknölarna - eller ännu längre ner om det är möjligt. Varför säljer en bok? För att det är den nionde i en lång rad - och i den första, andra, tredje finns något som är intressant och spännande?

Vissa har per automatik något emot böcker som säljer bra. Det har inte jag, tvärtom. Jag gillar säljande böcker: ofta har de en bra historia, ett driv i berättandet eller intressanta karaktärer eller miljöer. Men såsom jag känner Inga-Lina har inte hon det heller. Hon är ingen kultursnobb som rynkar på näsan eller ryggar tillbaka om hon stöter på en bra historia.

Kanske är det som en viss Martin säger i diskussionen: att den underhållning som säljer mest är inte den som är 'mest' underhållande för någon, utan 'bredast' underhållande. "Det mest underhållande är det som känns personligt och intressant. Men då blir det ju också så att det en person tycker är personligt blir ointressant för någon annan, och därmed smalt."

Jag har funderat en hel del på det här i förhållande till min egen bok. Jag tyckte den var bred och underhållande, men såhär i efterhand kan jag tänka att så jäkla bred är den ju inte. Inte super-obred heller förstås, men ni fattar. Däremot verkar den vara djupt personlig för många (inte massan, men många) - jag har ju fått mängder av mejl som pratar om hur historien om Lisa berört och satt både tankar och känslor i gungning.

Just nu skriver jag ju på en uppföljare till Supernova och jag har ingen aning om hur smalt eller brett det blir. Jag måste följa Lisa och hennes utveckling dit den bär hän, oavsett bredd eller andra såna tankar. Men det är klart, någon gång ska ju serien om Lisa bli klar. Och då får man väl tänka ett varv till på det här...

Hej så länge

lördag 9 juli 2011

Liten, röd stuga

Vissa åker till Medelhavet och slår upp datorn med vackraste havsutsikten när de ska skriva. Jag åker till Dalarna och stänger in mig i liten, röd stuga:)





Glad sommar!

måndag 30 maj 2011

Ngorongoro

Solljuset som bryter sig genom molnen, den öppna savannen. Sjön som lyser vit av saltkristaller, flamingorna som ett rosa pärlband under bergen. Plötsligt kommer de, lejonen, passerar vår bil: fokuserade, målinriktade. De är hungriga, jag kan se deras revben.


De går mot dungen med vildsvin. En framför, smygande, en lite längre bak. Den sista gör en vid cirkel, går runt för att komma från andra hållet. Vildsvinen märker inget, det ser ut att fungera. Men så vänder vinden, ett vildsvin vädrar fara och inom loppet av några sekunder har de sprungit iväg. Lejonen har inte en chans. De är inte särskilt snabba, lejon.



Det visste inte jag.

Kram på er

PS. Jag har en grym video på när lejonen passerar bilen, men den kunde jag inte ladda upp. För dåligt bredband. Så ni får tänka er istället. (Det är därför jag inte har bilder närmare ifrån!) DS.

PS 2. Det blir så konstiga formateringar i blogger nuförtiden. Ber om ursäkt om konstiga mellanrum mellan stycken osv. Försöker fixa men går inte!

onsdag 25 maj 2011

Snygg-Luke

Ibland smyger de sig in, psykopaterna. Oftast sker det när det handlar om män och potentiella flirtar. Det är som om min fantasi går igång på de där snubbarna som är lite för självsäkra, för arroganta, för knäppa. Så också igår. Snygg-Luke dök upp i handlingen och var inte bara snygg, han var dessutom oerhört självmedveten. Så då gick det som det brukar gå. Det tog stopp. För vart ska handlingen liksom ta vägen med en sån knäpping i följtåg? Jag fick börja om. Introducera en ny Snygg-Luke. Den här är också medveten, men inte lika medveten - också självsäker, men inte lika självsäker. Den här Snygg-Luke kan jag tycka om. Och handlingen går framåt.... Pust!


Hej på er

tisdag 24 maj 2011

Regn!

Regnigt i Dar es Salaam idag. Här en av de handikappade killarna som brukar stå och be om pengar vid trafiklysen korsningen Ali Hassan och Hailie Selassie (han har ett halvt ben, syns inte på bilden). Lite blöt, minst sagt.



Hejhopp


söndag 22 maj 2011

Favorit-duka

Här är en bild jag tog av min favorit-"duka" i Dar es Salaam. Duka betyder affär och den här ligger på en bakgata till Kimweri avenue, på en liten plätt tvärsöver en kanal för regnvatten. Både affär och bro för att komma dit är så underbart skrangliga.



Hej på er

torsdag 12 maj 2011

Det finns hopp...

... om livet. Så känns det idag: första skrivdagen på en himla massa dagar som jag ägnat åt tillfriskning efter den värsta bronkiten ever. Jag tror knappt det är sant. Ska fira lite lagom med att gå på budgetmöte för Nordiska skolan i Dar es Salaam:)



Något gott har i alla fall skröpeltiden fört med sig. Jag har fått en BETYDLIGT ökad förståelse för gamla människor som pratar om sjukdomar jämt och ständigt. När man mår riktigt kass har man för sjutton inget annat att prata om. Därför har jag varit tyst.


Men nu är jag tillbaka.

Kram på er

M

torsdag 31 mars 2011

Intervju i Gazet

Emma som var här och åt bearnaisesås har skrivit en intervju i Gazet! Den handlar om att skriva och bo i Tanzania, och ni kan hitta den här. Annars är Tanzania så varmt att vi håller på att gå åt, alla längtar efter regn och efterföljande svalka. Dessutom är det uppbrytningstider; många expats gör sig redo att flytta till nästa postering och nästa land, medan alla vi som blir kvar känner oss förvirrade och funderar på vilka våra nya kompisar ska bli... Som tur var är det inte många av mina kompisar som försvinner. I alla fall inte just nu. Pust.

måndag 14 februari 2011

Snor och en halv sol

Det frodas i Dar es Salaam. Grodyngel, gräs, virus och bakterier. I trettigradig värme och nästan hundraprocentig luftfuktighet växer det mesta. Min influensa är inne på tredje veckan och jag vill SKRIKA av frustration. Fast det hjälper förstås inte. Det enda som hjälper är ACCEPTANS (bläh!) och att vila. Och kanske tänka en positiv tanke eller två.

Okej, det finns en bra grej med att vara sjuk. Man hinner läsa mycket. Den senaste veckan har jag klämt tre böcker och en av dem var Half of a Yellow Sun av .... Goodness. Namnet är komplicerat, Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria.

Jag har inte varit i Nigeria, men jag har varit i Ghana. Och ändå är det inte därför jag älskar boken. Den är bara så välskriven. Älskar språket och karaktärerna och så lär jag mig något om inbördeskriget på sextiotalet på köpet. Döimponerad är jag. Och så ung är hon! Vissa är genier, så är det bara (hej på dig Jonas Hassen Khemiri).

Annars brukar jag inte skriva så mycket om andras böcker, framförallt inte de mindre positiva sakerna. De finns ju alltid förstås - och jag har själv inget emot att få reda på dem - men ... jag vet inte. Kanske är det min totala respekt för någon som överhuvudtaget får ihop en bok som gör att jag avstår. Det är nämligen en bragd. Men det visste ni förstås redan.

När jag är sjuk kan jag inte skriva. Planera story, visst, men att gestalta? Nej. Det kräver en sån energi och fokus att om jag inte är pigg och klar i skallen så går det inte. Orden kommer inte, jag ser inte scenerna framför mig. Det känns som om jag har bomull i huvudet. Eller snor. Tålamod ska då utövas. Men vad gör man om man, som jag, begåvats med en väldigt liten dos tålamod i sitt genetiska startfält?

Skriker ut sin frustration, kanske. Och låtsas ACCEPTANS:)



Kram på er