Gazets nyårskaramell

Kom på att jag glömde lägga upp det här: kort intervju på Gazet skriven av Emma på Emmas bokhylla!

Gott nytt!

M-pesa: business när business är som bäst

Ibland tänker jag att de som gör mest skillnad här nere är telekomkillarna och tjejerna. Det finns sexhundra miljoner mobiltelefoner i Afrika, fler än i Europa och USA tillsammans. Och de påverkar livet för lokalbefolkningen på sätt som ni inte kunnat tänka er.

Exempel: Min barnflicka har två barn som bor i en annan stad. Långt borta. De tillåts inte bo hos sin mamma av pappan, som hellre vill att de växer upp i hans by, hos hans släktingar trots att han själv inte bor där. Till saken hör att barnen egentligen inte bor hos hans släktingar. De bor hos en av hans fruar. (Eller nyumba ndogo kanske, jag vet inte. Nyumba ndog betyder litet hus, dvs älskarinnor).

Kvinnan i huset ger bara barnen mat en gång om dagen. Hennes egna får två. Min barnflicka är förstås förtvivlad, men tack vare en finurlig uppfinning som heter M-pesa så kan hon skicka pengar, via mobiltelefonen, till sitt äldsta barn som, utan styvmammans vetskap, lugnt kan ta sin lillebror i handen och gå ut och köpa kvällsmat.

Så ingenjörer på Ericsson, medarbetare på teleoperatörerna, fan vad ni är bra! Business när business är som bäst. När kommersiella vinstintressen och social utveckling sammanfaller. Och det gör de faktiskt ganska ofta, även om det alltid finns svarta får bland de vita. Och en hejdundrans massa grånyanser däremellan.

Kram på er

Vad ska den heta?

Tror inte jag har nämnt det här förut men min favorittitel på Supernova, innan den blev Supernova, var Fly me to the moon. För att det är dit Lisa tror hon är på väg (eller i alla fall uppåt). För att låten finns med i boken. Men förlaget ville ha en titel på svenska. Jag köpte det. Sedan kom jag på att Flygts bok ju hette Underdog. Och uppföljaren heter Outsider.

Hm.

Hade första boken hetat Fly me to the moon hade den andra fått bli Picking up the pieces. Gillar melodin i det. Måhända lite övertydligt.
Bok två rätt handlar mycket om längtan. Kanske den ska få heta det? Längtan? Fast då låter det ju som en bok av Karin Alvtegen. Annars hade det ju varit käckt att ha en anknytning till Supernova. Men alltså allvarligt. Stjärnstoft, vintergator, himlakroppar?

Nej.

Får väl vända mig till min granne i Sverige. Det var hon som kom på Supernova. I duschen. Medan jag satt i köket och drack kaffe. Vad säger du, Christina, februari?

Det är lite struts över det hela

Hade glömt, men nu kom jag ihåg. Här är fjärde inlägget jag skrev till Norstedtsbloggen december 2009:

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att föreläsa för ett nätverk som heter Unga Affärskvinnor 09. Höggravid, snorig och flåsande stod jag i Linklaters matsal och tittade ut över ett sjuttiotal tjejer och min första tanke var: herregud vad snygga de är! Var man verkligen så där snärtig när man var runt tjugosju och hade kommit ett par år in i karriären? Är alla tjugosjuåringar så där snygga nuförtiden – eller är det fortfarande så att man måste vara attraktiv som kvinna för att komma någonstans?

Hur som. Temat var Att våga & Balans i livet och jag berättade om min resa från Handels och framgångsrik karriär som managementkonsult till utbränd, sjukskriven i två omgångar – och vägen tillbaka och in i skrivandet. Lite försiktigt påpekade jag att så mycket Våga vette sjutton om det var fråga om: jag hade ju inget val. Det enda som gjorde mig friskare var att följa lusten och hjärtat och de pekade bara åt ett håll.

Men det är klart. Lite stolt är jag väl över att jag vågade tro på min historia. Att den inte bara skulle räcka till och beröra andra människor, utan också att den behövdes. För visst var det den tanken som gjorde att jag fortsatte – trots att det tog betydligt längre tid än jag hade trott. Och det är också den tanken som gjorde att jag blev så otroligt rörd över kvällens fortsatta diskussion.

Någon frågade hur företaget jag jobbade på reagerade när jag blev utbränd. Jag svarade att de nog gjorde så gott de kunde på den tiden (det här var i slutet av nittiotalet när kunskapen om utmattning var dålig överallt), men att jag hoppades att både beredskapen och de preventiva insatserna var bättre nu. Att jag i och för sig erbjudit mig att komma dit och föreläsa om tidiga varningssignaler och att de inte nappat, men att det ju inte behövde betyda något. De kunde ju ta dit någon annan.

”För det måste de ju nästan göra”, tillade jag och tittade runt i publiken med höjda ögonbryn. ”Eller hur? Jag menar, det måste ju ha blivit bättre?”

Det blev alldeles tyst i lokalen. De unga kvinnorna tittade på varandra.

”Nja”, sa någon och skrapade lite med foten på golvet. ”Inte så särskilt.”

Folk nickade och för en sekund blev jag alldeles vimmelkantig. Vad menade hon? Jag tog en klunk vatten och bad dem berätta. Och det gjorde de. De berättade om machokulturer som fortfarande råder, där man inte kan visa någon svaghet – och där öppna diskussioner om hur man undviker utmattning är just ett tecken på sådan svaghet. ”Det är männen som är chefer”, sa en. ”Männen vill inte prata om sådant här.” Medhållande mummel. ”Det är lite struts över det hela”, sa en annan. ”Man stoppar huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns.”

Jag skakade på huvudet. Hur var det möjligt? Det kunde ju inte ha gått tio år utan att det hade hänt någonting?

Men det kunde det. Jag tittade runt på de unga, snygga, högpresterande kvinnorna och mitt hjärta ömmade för deras liv, deras självkänslor, deras framtid. Och jag tänkte: om min bok kan ge något till de här människorna så är det allt jag behöver. Inget mer.

Inget mer.

Kram på er

Bekännelser

Jaha. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån. Men inte jag inte, nej då. Jag trodde jag skulle kunna ta det lugnt och städa och mysa och hinna göra roliga saker...

När jag hade skrivit klart förra boken (Supernova) så var jag höggravid. Mitt första möte med Eva Gedin på Norstedts ägde rum med en ammande treveckorsbebis i famnen. Så det är klart att jag inte hade någon tid med ångest då. Jag hade fullt sjå med att fatta hur fasiken man var mamma.

Nåja. Nu kan jag i alla fall avslöja att sambandet mellan tid och ångest efter att jag har skrivit klart ser ut så här:

Varför? Därför att jag tittar på er. Ni andra. Ni som skriver, ni som läser, ni som jobbar. Fasiken vad produktiva ni är. Och smarta. Och vad ni säljer bra! Utomlands till och med, åh herregud, varför har inte jag sålt till utlandet? Är jag inte tillräckligt begåvad? Skriver jag inte tillräckligt bra? Och hur ska man egentligen försörja sig när man flyttar hem till Sverige och måste dra in stålars till ett förbaskat miljonersmiljonershus i förorten i Stockholm?

Nähä. Så här kan vi inte ha det.

På torsdag åker jag till Zanzibar på minisemester med familjen. På måndag börjar jag skriva igen.

Så kan det gå.

En liten gubbe

Han står på tre ben, har en kropp som går att öppna och ansikten åt två håll. Köptes i Kenya men kommer från Mali och jag älskar honom. Förbehållslöst. Kolla in honom bara!

Vad gör man när man har skrivuppehåll och väntar på feedback från förläggare?

Man städar. Eller, man tänker städa men blir hela tiden avbruten av viktigare saker. Som att läsa mejl, eller kolla Fejan. Eller sortera tusentals böcker i Nordic house i Dar es Salaam. Jag har redan gjort det en gång för länge sedan när vi startade upp huset, men sedan behövde hyllorna målas och böckerna blev utslängda och tillbakastoppade i komplett oordning. Stora, små, pocketar, hårda. Svenska, norska, danska, till och med engelska. Aaaargh!

Så det var bara att börja om. Och nu ser det riktigt fint ut. Storleken kommer först, sedan färgen om jag hinner. Ibland tar jag hänsyn till genre och författare men för det mesta inte. Vuxenböckerna för sig, ungdomsböckerna för sig.

Det är nog bäst att jag börjar skriva snart.