Nytt år, ny bok, ny sida!

Hej,

nu flyttar jag. Till en ny sida. Det känns nästan lite nostalgiskt, men nån gång kanske det är dags att växa upp:)

Hejdå blogspot, hej wordpress liksom.

Här är länk till nya sidan: www.marikaking.se. 
Hoppas vi ses där!

Författarjulbord!

Oj vad dålig jag var på att ta bilder. Länkar till Åsas blogg istället, hon var minsann föredömlig och tog massor av fina bilder:)

Jag måste erkänna en sak. Jag tycker alltid att det är lite läskigt innan jag går på såna häringa författartillställningar. Inte för att jag är rädd för att jag inte kommer att ha kul. Inte för att jag är rädd för att känna mig utanför. Om jag ska vara ärlig vet jag inte exakt vad jag är rädd för, förutom att den lilla delen av mig som är blyg (jo, jag har en) ju egentligen inte känner någon. Inte på riktigt.

Kanske är jag rädd för att bli avundsjuk? För att missunna någon framgång eller jämföra skrivframgångar och komma tillkorta? Och visst skulle jag ljuga om jag sa att det inte förekom en enda sådan känsla under kvällen. Men det som är så befriande, det som gör det hela så roligt, är att den delen är så försvinnande liten. För när osäkerheten sticker upp sitt fula lilla tryne blir den genast nedslagen i skorna av allt det andra. Av engagerade diskussioner om betydelsen av klasstillhörighet, av underbara historier om hur någon blev antagen, eller av den gemensamma sympatin för den kollega som haft svårt med sitt sista manus.

Stämningen som växer fram runt bordet är fylld av respekt, beundran och värme. För de val vi gör, de liv vi lever, alla olika, men med en gemensam nämnare som blir tydligare och tydligare för varje runda som tas till det propfulla julbordet på Gondolen. Vi kämpar. Fy fan, vad vi kämpar. Någon genom att skriva på den lilla tid som finns efter man har lagt barnen, någon genom att sluta jobba och gå all-in på skrivandet, någon genom att hitta just sitt sätt att kunna leva med orden.

Tack för att jag fick vara med.
Tack för att ni delar med er.
Tack för att ni slår ner min osäkerhet i skorna.

Gott var det också.
Kram på er

Pernilla Alm
Simona Ahrnstedt
Josefin Alhström
Åsa Schwarz Ahlin
Pamela Andersson Alselind
Carina Bergfeldt
Susanne Boll
Anna Fredriksson
Caroline Eriksson
Sandra Gustavsson
Agnes Hellström
Catharina Ingelman-Sundberg
Colette van Luik
Ninni Olofsdotter Schulman

PS. Er jag inte hann prata med, jag tar gärna en lunch på torsdagar i Vasastan. Annars hoppas jag vi ses nästa år:)

Blogga?

Folk bloggar så mycket. Dag efter dag spottar de ut sig kloka texter, underhållande dagboksanteckningar eller helt enkelt bara väl valda bilder. Jag förstår inte hur de gör. Tänker de så mycket? Och framförallt, var hittar de tiden att få ner tankarna i skrift?

När jag läser andras tankar så tänker jag nästan aldrig att de är ointressanta. Men i nästa andetag tänker jag genast att mina tankar är ointressanta. Eller att jag inte har några. Eller att jag inte har tålamod att formulera dem hela tiden.

Kanske är det en övningssak. Kanske är det bara så att jag är lite trött på mig själv och mina tankar och hellre vill läsa någon annans.

Det är ju i alla fall mer sympatiskt.

Ny början!

Yes, nu är jag äntligen klar med en ny början till boken. Känns såååå bra. Typ åtta nya kapitel som göra att resten blir helt annorlunda. Och mycket bättre. Medför förstås en del fortsatta ändringar och så har jag ju en hel del annat att tag tag i, men ändå.

Pustar ut. Litegrann.

Sedan dags att ta nya tag igen:)

 
 

Julbord - cava, sill och vackra författarinnor!

Var på Gondolen igår, på författarjulbord. Några observationer:

1. Julbord, vilken grej! Hade glömt bort hur stort det är i Sverige. Människor som klär upp sig och går ut och äter dyr buffé och dricker snaps med sina kollegor. Vansinnigt populärt.

2. Författare, vilka hjältinnor! Imponerat lyssnade jag på mina kollegors historier om hur de får ihop det i livet: skrivandet, familjen, jobben, allt det andra. Jag fattar inte hur det går till. Varje bok är en seger.

3. Förlag, vilka historier! Vissa är bra, vissa är dåliga, inga är perfekta. Jag har precis bytt förlag, från Norstedts till Damm (just ja, kan berätta mer om det en annan gång...), och upptäckte att jag inte är den enda. Kändes bra på nåt vis.

Annars kan man konstatera att Susanne Boll gillar glitter, att Pernilla Alm är rastlös och att jag och Josefin Ahlström har många gemensamma vänner. Att Colette van Luik berättar sköna redaktörshistorier. Att Åsa Schwarz småäter hela tiden när hon åker iväg på intensiva skrivarhelger och att Åsa Hellberg är en ovanligt ung och snygg femtioåring. Att Bodil Sjöström skriver roadmovies som man får lust att läsa och att Simona Ahrnstedt, förstås, skördar framgångar med sina romanceböcker:)

Ett härligt gäng.
Tack för att jag fick följa med!
/M

Jo...

... jag har legat lågt ett tag. Ett ganska långt tag. Och snart kommer jag att förklara varför, men inte just nu. Nu länkar jag till en grej jag skrev för Renew Magazine. Om livspussel (åh, detta ord!).

Annars kommer jag att vara på Ann Ljungbergs skrivmingel nästa vecka. Det blir en bunt författare och en bunt skriv- och läsintresserade som samlas på söder i Stockholm. Om ni vill gå, kan ni gå in på den här länken.

Vore kul att ses!
Kram på er


 

Mer sex, inte mindre!

Jaha. Nu kommer det alltså. Mummy Porn. Jag har inte läst den än, den omtalade boken av E.L. James (Fifty shades of Grey), men jag hade det på känn. Vi behöver mer sex, inte mindre.

Lustigt ändå. Jag vet flera läsare som tycker att Supernova innehåller rätt mycket sex. Som är rätt grafiskt. Men när jag går igenom och räknar hur många sexscener där faktiskt är så är det bara fyra-fem stycken. Resten är outtalat. Men det är klart, det ligger ju där och pyrar, sexet. Hon är ju för sjutton en ung kvinna, Lisa. Och då är man rätt kåt. Det är inte bara män som tänker mycket på sex om ni nu hade fått för er det.

Men, men. Här kommer nu alltså en bok som innehåller betydligt mer sex. Och mer kinky dessutom. Och den blir en världshit på tre sekunder. Jag säger då det. Jag hade det på känn.

Hej så länge

Nu är jag klar! Igen...

Jo, jag har sagt det förut. I slutet på november. Stolt som en tupp la jag sista handen vid manuset och skickade in det till min förläggare.

Sedan kom det tillbaka. Inte rent fysiskt alltså, men tja, ni förstår. Ett samtal från förläggaren och ett mejl någon vecka senare förklarade att jag måste skriva om. Inte allt förstås, för mycket var ju bra, men karaktärerna behövde fördjupas, några avsnitt förkortas och några relationer intensifieras.

Jaha.

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha förstått att det återstod en tuff redigering. Det gör det ju för de allra flesta. Och framförallt borde jag ha gjort som jag gjorde förra gången. När jag skrev Supernova använde jag mig av flera goda vänner som hjälpte mig att utveckla manuset, under tiden och efteråt. När sedan manuset var klart behövde det inte så mycket arbete. Den här gången hoppade jag det. Med resultatet att jag ändå varit tvungen att göra det i efterhand:)

Fast jag försöker också påminna mig om att den nya boken har varit betydligt svårare att skriva än den första. Kanske inte rent emotionellt, men hantverksmässigt. Det är ingen klassisk drama av typen uppgång och fall som det var med Supernova, det är mer ... en resa. Ett sökande. Och det tar sig över flera kontinenter.

Ibland tänker jag att jag var vansinnig som valde ett så svårt projekt för uppföljaren om Lisa, men samtidigt ... vi är alla sökare. Särskilt under åren mellan tjugo och trettio, där vi kommer ut från skolor och universitet och försöker hitta vår plats och mening med livet. Jag tycker det saknas berättelser om sökandet, om vår längtan, efter kärleken och framförallt efter oss själva. Så jag skrev en (till). Och nu är den klar.

Fast klar och klar, förresten. Nu ska den ju till förläggaren igen - och sedan är det ju dags för superredaktören att sätta sina tänder i den. Och då blir den ju klar igen.

Kram på er

Jag vill skriva om en modern man

Det här med att skriva romantiskt är knepigt. Och då menar jag inte romantiskt i meningen månskimrande nätter, vindar som smeker och ögon som möts. Nej, det jag menar är att skriva om sexuella relationer: hur man bygger upp ett flörtande, hur man får attraktionen att växa,  hur man får förhållandet att gnistra.

Det är lätt att vilja använda sig av klyschor. Vissa ord - och vissa beteenden - sätter igång våra fantasier automatiskt. Ta ett ord som "hetta". Eller "hans ögon blixtrade till". Eller "han höll mig fast". Ilska och motstånd associeras ofta med attraktion och det är svårt att inte gå dit när man vill illustrera stark passion. Man behöver förstås inte låta bli, tänker ni nu. Och det är sant. Men när ilskan uppstår i träsket av traditionella könsroller då anstränger jag mig för att se upp.

Ta en scen jag jobbade med alldeles nyss. Kort kan vi säga att hjältinnan, som blir utsatt för närmanden från en överförfriskad beundrare, räddas (med hjälp av en rätt spektakulär rugbytackling) av hjälten. Första scenen jag skrev innehöll en dialog där hjälten var förbannad på hjältinnan för att hon hade hållit hov för baren och därmed utsatt sig för fara - och hon blir förstås skitförbannad.

Scenen var asbra. Den formligen sprakade av ilska och attraktion - och ändå kunde jag inte ha kvar den. Varför då, tänker ni nu? Därför att jag inte vill ha en sådan hjälte. Jag vill inte ha en kille som förebrår tjejen för att hon tar plats, jag vill inte ha ett bråk baserat på trista könsroller.

Den nyskrivna scenen sprakar mindre. Den innehåller mindre ilska och mindre passion. Men förhoppningsvis innehåller den istället något annat: en kille vi gillar, en kille vi kan vilja ha på riktigt. Det finns inte så många sådana i modern litteratur. Däremot finns det många som är riktiga assholes, särskilt i krimböckerna.

Jag är trött på dem. Jag är trött på de där männen. Och jag är minst lika trött på männen som "håller fast" och "tar henne i sin famn" och "kysste mig motvilligt" i många romanceböcker.

Jag vill skriva om en modern man. Inte en perfekt, men en som man vill ha.
På riktigt. Förhoppningsvis vill ni också läsa om honom, så småningom.

Kram på er

Gazets nyårskaramell

Kom på att jag glömde lägga upp det här: kort intervju på Gazet skriven av Emma på Emmas bokhylla!

Gott nytt!

Vad ska den heta?

Tror inte jag har nämnt det här förut men min favorittitel på Supernova, innan den blev Supernova, var Fly me to the moon. För att det är dit Lisa tror hon är på väg (eller i alla fall uppåt). För att låten finns med i boken. Men förlaget ville ha en titel på svenska. Jag köpte det. Sedan kom jag på att Flygts bok ju hette Underdog. Och uppföljaren heter Outsider.

Hm.

Hade första boken hetat Fly me to the moon hade den andra fått bli Picking up the pieces. Gillar melodin i det. Måhända lite övertydligt.
Bok två rätt handlar mycket om längtan. Kanske den ska få heta det? Längtan? Fast då låter det ju som en bok av Karin Alvtegen. Annars hade det ju varit käckt att ha en anknytning till Supernova. Men alltså allvarligt. Stjärnstoft, vintergator, himlakroppar?

Nej.

Får väl vända mig till min granne i Sverige. Det var hon som kom på Supernova. I duschen. Medan jag satt i köket och drack kaffe. Vad säger du, Christina, februari?

Det är lite struts över det hela

Hade glömt, men nu kom jag ihåg. Här är fjärde inlägget jag skrev till Norstedtsbloggen december 2009:

För ett par veckor sedan var jag i Stockholm för att föreläsa för ett nätverk som heter Unga Affärskvinnor 09. Höggravid, snorig och flåsande stod jag i Linklaters matsal och tittade ut över ett sjuttiotal tjejer och min första tanke var: herregud vad snygga de är! Var man verkligen så där snärtig när man var runt tjugosju och hade kommit ett par år in i karriären? Är alla tjugosjuåringar så där snygga nuförtiden – eller är det fortfarande så att man måste vara attraktiv som kvinna för att komma någonstans?

Hur som. Temat var Att våga & Balans i livet och jag berättade om min resa från Handels och framgångsrik karriär som managementkonsult till utbränd, sjukskriven i två omgångar – och vägen tillbaka och in i skrivandet. Lite försiktigt påpekade jag att så mycket Våga vette sjutton om det var fråga om: jag hade ju inget val. Det enda som gjorde mig friskare var att följa lusten och hjärtat och de pekade bara åt ett håll.

Men det är klart. Lite stolt är jag väl över att jag vågade tro på min historia. Att den inte bara skulle räcka till och beröra andra människor, utan också att den behövdes. För visst var det den tanken som gjorde att jag fortsatte – trots att det tog betydligt längre tid än jag hade trott. Och det är också den tanken som gjorde att jag blev så otroligt rörd över kvällens fortsatta diskussion.

Någon frågade hur företaget jag jobbade på reagerade när jag blev utbränd. Jag svarade att de nog gjorde så gott de kunde på den tiden (det här var i slutet av nittiotalet när kunskapen om utmattning var dålig överallt), men att jag hoppades att både beredskapen och de preventiva insatserna var bättre nu. Att jag i och för sig erbjudit mig att komma dit och föreläsa om tidiga varningssignaler och att de inte nappat, men att det ju inte behövde betyda något. De kunde ju ta dit någon annan.

”För det måste de ju nästan göra”, tillade jag och tittade runt i publiken med höjda ögonbryn. ”Eller hur? Jag menar, det måste ju ha blivit bättre?”

Det blev alldeles tyst i lokalen. De unga kvinnorna tittade på varandra.

”Nja”, sa någon och skrapade lite med foten på golvet. ”Inte så särskilt.”

Folk nickade och för en sekund blev jag alldeles vimmelkantig. Vad menade hon? Jag tog en klunk vatten och bad dem berätta. Och det gjorde de. De berättade om machokulturer som fortfarande råder, där man inte kan visa någon svaghet – och där öppna diskussioner om hur man undviker utmattning är just ett tecken på sådan svaghet. ”Det är männen som är chefer”, sa en. ”Männen vill inte prata om sådant här.” Medhållande mummel. ”Det är lite struts över det hela”, sa en annan. ”Man stoppar huvudet i sanden och låtsas som att det inte finns.”

Jag skakade på huvudet. Hur var det möjligt? Det kunde ju inte ha gått tio år utan att det hade hänt någonting?

Men det kunde det. Jag tittade runt på de unga, snygga, högpresterande kvinnorna och mitt hjärta ömmade för deras liv, deras självkänslor, deras framtid. Och jag tänkte: om min bok kan ge något till de här människorna så är det allt jag behöver. Inget mer.

Inget mer.

Kram på er

Bekännelser

Jaha. Det hade man ju kunnat räkna ut med lilltån. Men inte jag inte, nej då. Jag trodde jag skulle kunna ta det lugnt och städa och mysa och hinna göra roliga saker...

När jag hade skrivit klart förra boken (Supernova) så var jag höggravid. Mitt första möte med Eva Gedin på Norstedts ägde rum med en ammande treveckorsbebis i famnen. Så det är klart att jag inte hade någon tid med ångest då. Jag hade fullt sjå med att fatta hur fasiken man var mamma.

Nåja. Nu kan jag i alla fall avslöja att sambandet mellan tid och ångest efter att jag har skrivit klart ser ut så här:

Varför? Därför att jag tittar på er. Ni andra. Ni som skriver, ni som läser, ni som jobbar. Fasiken vad produktiva ni är. Och smarta. Och vad ni säljer bra! Utomlands till och med, åh herregud, varför har inte jag sålt till utlandet? Är jag inte tillräckligt begåvad? Skriver jag inte tillräckligt bra? Och hur ska man egentligen försörja sig när man flyttar hem till Sverige och måste dra in stålars till ett förbaskat miljonersmiljonershus i förorten i Stockholm?

Nähä. Så här kan vi inte ha det.

På torsdag åker jag till Zanzibar på minisemester med familjen. På måndag börjar jag skriva igen.

Så kan det gå.

Vad gör man när man har skrivuppehåll och väntar på feedback från förläggare?

Man städar. Eller, man tänker städa men blir hela tiden avbruten av viktigare saker. Som att läsa mejl, eller kolla Fejan. Eller sortera tusentals böcker i Nordic house i Dar es Salaam. Jag har redan gjort det en gång för länge sedan när vi startade upp huset, men sedan behövde hyllorna målas och böckerna blev utslängda och tillbakastoppade i komplett oordning. Stora, små, pocketar, hårda. Svenska, norska, danska, till och med engelska. Aaaargh!

Så det var bara att börja om. Och nu ser det riktigt fint ut. Storleken kommer först, sedan färgen om jag hinner. Ibland tar jag hänsyn till genre och författare men för det mesta inte. Vuxenböckerna för sig, ungdomsböckerna för sig.

Det är nog bäst att jag börjar skriva snart.

Äntligen, ÄNTLIGEN...

... fick jag träffa en skrivarkollega, en ny bekantskap, en av alla dem jag aldrig träffar annars eftersom jag ju inte bor i Sverige, inte kan springa på mingel och bokmässor och födelsedagsfester och releasepartyn och....

Åh. Det var fantastiskt. Som ett stort megamingel på tre, fast mycket intressantare för vi pratade ju. På riktigt. Om bistånd. Om att skriva och jobba och att leva (och hur får man nu egentligen till det). Och så förstås om publicerings-processen som Helena ska in i.

Helena Thorfinn debuterar i vår med sin roman Innan floden tar oss och jag är jättenyfiken. Helena var som en fontän av tankar, frågor och funderingar - och jag tänker att en sådan energi och en sådan tankeverksamhet måste bli förbaskat intressant på papper. Men jag får ge mig till tåls ett tag till!

Till vänster ovan ser ni mig och Helena. Och så nedanför Minou, världens coolaste norska som driver Femina Hip, en NGO och ett mediaföretag som riktar sig mot ungdomar med bland annat två magasin och ett TV-program. HIV/Aids, jämlikhet och entreprenörskap är några av de saker som står på agendan.

Jag kom dit klockan sju. När jag gick var klockan elva och jag fattade ingenting. Men så kan det gå när man har roligt:)

Kram på er 

Som en utblåst ballong...

... känner jag mig. Kommer nog hålla i ett tag. Hjälper väl inte direkt att yngsta sonen envisas med att vakna klockan fem, men mest är det nog effekten av att ha skrivit klart boken. Märkligt, men medan jag håller på märker jag det knappt: fokuset, koncentrationen, det där... hålla-i-och-inte-släppa. Det är en slags press. Nu är den borta och då kommer tröttheten.

Så nu ska jag tillåta mig vara trött. I alla fall ett par veckor. Sedan kommer jag nog att vara trött på att vara trött:)

Kram på er

Boken är klar! (och hur det kommer sig att andra halvan gick så fort)

Nu har jag skickat in den. Romanen. Bok nummer två: uppföljaren till Supernova. Den blev lång, kanske lite längre än jag hade trott men inte så mycket. Förra boken var 115,000 ord, den här är 119. Och än vet vi ju inte vad förlaget kommer säga...
 

Det gick fort på slutet. Så kan man säga. Efter flytt till Afrika, en till graviditet och en massa strul med hälsan så hade första hälften tagit två och ett halvt år. Andra halvan tog fem månader. Kanske berodde det på att jag blev så förbannad i våras när jag inte kunde jobba på fyra månader pga en energiutplånande bronkit. På att jag därför bestämde mig. Hundra dagar och tvåhundra sidor. Det klarar jag. Och det gjorde jag - med besked.

Det är intressant det där med mål. Före i våras hade jag inte haft några mål förutom att skriva varje dag - och jag ville heller inte ha några. Jag var rädd för dem, rädd för att jag skulle känna mig misslyckad och tappa självförtroendet. Men nu har jag provat. Nu vet jag att det funkar. I alla fall om målet är lagom ambitiöst.

Jag har försökt att fundera över vad exakt det är i skrivandet jag har ändrat. Jag tror att det är ingångarna. Förut har jag alltid velat ha ingången till en ny scen eller ett nytt kapitel perfekt innan jag kunnat skriva vidare. Nu skiter jag i det - om inte ingången kommer som jag vill ha den fortsätter jag bara med det som händer sedan - och inte sällan kommer något längre ner i texten som jag sedan kan flytta upp och använda som början på scenen. På det viset fastnar jag mer sällan - och då går det förstås fortare.

En annan sak som jag gör nuförtiden är att slarvskriva ett flöde. Ibland när jag är för trött så orkar jag inte "skriva ut" allting, men har ändå en idé om vad jag vill att scenen ska handla om, hur dialogen ska låta etc. Då skriver jag ibland bara ner det flödet raskt som sjutton - och så nästa dag är det mycket lättare att sätta sig ner och skriva scenen på riktigt.

Häftigt när man utvecklas, när man blir bättre. Det är så svårt att veta annars, jämfört med andra jobb. Kram på er

2 sidor kvar? (eller sånt här räknetjafs kan man också ägna sig åt istället för att göra nåt annat)

Okej. Enligt beslutet i våras, att jag skulle skriva de 200 sidor som fattades på max 100 dagar, så har jag skrivit 198. Det betyder att jag har två sidor kvar. WHAT? Det stämmer ju inte. Handlingen är inte klar än.

Så jag tittar i excelarket. Jag har har skrivit drygt 111,000 ord. Om den nya boken ska bli lika lång som den första (vilket den absolut inte behöver, men ni vet, bara för att) så har jag 4,000 ord kvar. Pust. Det motsvarar ungefär 16 sidor.

Och enligt den idé jag hade om att delen när Mannen kommit in i bilden skulle uppta 150 sidor, så har jag ... också 16 sidor kvar!

16 sidor alltså.
Det var som fan.

Nervös liten kram på er

Skrivarlördag...

... är det idag. Var tvungen att ta en timeout två dagar den här veckan för att jag kände mig sliten och för att jag kände att jag var tvungen att gå tillbaka ett par kapitel och ändra lite. Det händer inte så ofta men ibland händer det. Känslan av att det man planerar att skriva inte känns så spännande och roligt att sätta tänderna i. Då gäller det att backtracka. Var i texten har jag gjort fel val? Var börjar det kännas trist eller förutsägbart?

För som vanligt tror jag den bästa termometern för om en läsare ska tycka att texten är kul är att jag själv tycker att den är rolig att skriva. Förresten ser jag ut så här idag. Galet äggformad på något vis.

Kram på er
M

Vad är det här för ett hus?

Ibland ritar jag lite också. I första boken (Supernova) skissade jag till exempel upp flamingosviten som Lisa och Mattias bor i London (på det påhittade hotellet The Ark:) Nu har jag sketchat layouten på ett hus:

Men tänker förstås inte avslöja vilket. Det får ni förhoppningsvis läsa om snart...

Idag har jag påbörjat ett nytt papper med kurvor och pilar. Det ryms åtta kapitel på ett papper och jag har ritat in ett. Det betyder att det finns sju kapitel kvar... Ska det bli det sista?

Kanske det. Inte ens jag vet:)

Kram på er