Mitt första inlägg...

... på Renew Magazine handlar om livsval och additiv stress och kan läsas här!

Verkar skönt i Sverige.

Hej så länge

Mer sex, inte mindre!

Jaha. Nu kommer det alltså. Mummy Porn. Jag har inte läst den än, den omtalade boken av E.L. James (Fifty shades of Grey), men jag hade det på känn. Vi behöver mer sex, inte mindre.

Lustigt ändå. Jag vet flera läsare som tycker att Supernova innehåller rätt mycket sex. Som är rätt grafiskt. Men när jag går igenom och räknar hur många sexscener där faktiskt är så är det bara fyra-fem stycken. Resten är outtalat. Men det är klart, det ligger ju där och pyrar, sexet. Hon är ju för sjutton en ung kvinna, Lisa. Och då är man rätt kåt. Det är inte bara män som tänker mycket på sex om ni nu hade fått för er det.

Men, men. Här kommer nu alltså en bok som innehåller betydligt mer sex. Och mer kinky dessutom. Och den blir en världshit på tre sekunder. Jag säger då det. Jag hade det på känn.

Hej så länge

Nedräkning...

Jaha. Nu är det avklarat. Först var det boken som skulle bli klar  och sedan tog Nordic Sports day över mitt liv i två veckor. Tennis och fotboll och tennis igen. Tills jag stukade foten. Då blev det inget mer sportande förutom ivrigt påhejande från sidkanten och ett glatt festande på lördagskvällen.

Så. Nu är det nedräkning. Med ens förändras fokuset drastiskt från att leva vårt vanliga liv i Dar es Salaam till att ... flytta. Saker som ska säljas. Hejdå-kalas som ska organiseras. Känslor som ska kännas. I fyra år har vi bott här. Det är en ganska lång tid.

Missförstå mig inte, visst ska det bli kul att komma hem. Det är bara det att just nu måste jag vara i det här. I sorgen. I melankolin. I saknaden jag snart kommer att börja känna. För visst har vi haft det bra. Kanske lite för bra. Jag är dörädd för att livet i Sverige kommer att bli stressigt. Ord som livspussel dyker upp, likaså ord som inredningsmagasin och melodifestivalen.

Det är inget fel på inredningsmagasin. Det är inget fel på att titta på melodifestivalen heller. Jag kommer alldeles säkert också att göra det när jag kommer hem. Med glädje dessutom. Nej, det jag är rädd för är att glömma. Vad som är viktigt, vad som spelar roll i livet och hur mycket vi tar för givet. Jag är rädd för att glömma Omari och Omari. Och Jerry (som uttalas "Jelly"). Och lillebror Baracka. De bor runt hörnet, de har ingenting, och de kommer och leker med mina barn varje helg. Vi ger dem så mycket mat vi kan. Hjälp, vad jag kommer att sakna dem.

Okej. Nu gråter jag en skvätt. Sedan fortsätter nedräkningen. Tio ... nio ... åtta ...

Kram så länge

Fredagskvällen i Dar es Salaam ...

... började med modern dans. I tanzansk tappning. Haba na haba betyder Little by little och i första numret startade dansgruppen ute på gatan, för att sedan "dansa sig in" till scen. Urkul. Improviserat.

Sedan fortsatte föreställningen, bl a med en dans som koreograferats av två unga, norska kvinnor som bor i Dar es Salaam.

Efter dansen gick Tim och jag till Barbecue House, inte långt från Goethe-instituet i Upanga. Charmigt, lokalt ställe med goda grillspett, streetish atmosfär och en galet stor fullmåne som lyste ner på oss från en afrikansk natthimmel.

Ibland älskar jag Dar es Salaam.

Kram på er

Nu är jag klar! Igen...

Jo, jag har sagt det förut. I slutet på november. Stolt som en tupp la jag sista handen vid manuset och skickade in det till min förläggare.

Sedan kom det tillbaka. Inte rent fysiskt alltså, men tja, ni förstår. Ett samtal från förläggaren och ett mejl någon vecka senare förklarade att jag måste skriva om. Inte allt förstås, för mycket var ju bra, men karaktärerna behövde fördjupas, några avsnitt förkortas och några relationer intensifieras.

Jaha.

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha förstått att det återstod en tuff redigering. Det gör det ju för de allra flesta. Och framförallt borde jag ha gjort som jag gjorde förra gången. När jag skrev Supernova använde jag mig av flera goda vänner som hjälpte mig att utveckla manuset, under tiden och efteråt. När sedan manuset var klart behövde det inte så mycket arbete. Den här gången hoppade jag det. Med resultatet att jag ändå varit tvungen att göra det i efterhand:)

Fast jag försöker också påminna mig om att den nya boken har varit betydligt svårare att skriva än den första. Kanske inte rent emotionellt, men hantverksmässigt. Det är ingen klassisk drama av typen uppgång och fall som det var med Supernova, det är mer ... en resa. Ett sökande. Och det tar sig över flera kontinenter.

Ibland tänker jag att jag var vansinnig som valde ett så svårt projekt för uppföljaren om Lisa, men samtidigt ... vi är alla sökare. Särskilt under åren mellan tjugo och trettio, där vi kommer ut från skolor och universitet och försöker hitta vår plats och mening med livet. Jag tycker det saknas berättelser om sökandet, om vår längtan, efter kärleken och framförallt efter oss själva. Så jag skrev en (till). Och nu är den klar.

Fast klar och klar, förresten. Nu ska den ju till förläggaren igen - och sedan är det ju dags för superredaktören att sätta sina tänder i den. Och då blir den ju klar igen.

Kram på er