Det började med ett munspel...

... hette mitt första inlägg när jag gästade Norstedts blogg för ett drygt år sedan. Jag har alltid tänkt att det vore kul att ha de där texterna i min egen blogg.

Så här kommer den första.

Det började med ett munspel. Eller ja, egentligen började det med att jag var sjuk. I nästan ett och ett halvt år hade jag varit sjukskriven för utmattningsdepression - och trots att jag börjat arbetsträna var jag fortfarande hur trött som helst. Och när jag kom hem efter mina tre förmiddagar i veckan på Läkare utan gränser var jag helt slut. Att min nya, proffsiga läkare på Serafen hade satt mig på ett strikt sömnschema som innebar att jag inte fick vila på eftermiddagarna gjorde inte saken bättre. Jag var tvungen att hålla upp ögonlocken med fingrarna.

Jag behövde mer energi, ny energi. Energi som tog bort tröttheten och som gjorde mig piggare, gladare, mer sugen på livet. Och jag kände på mig att ytterligare en förmiddag på det i och för sig supertrevliga kontoret på Högbergsgatan inte skulle vara rätt medicin. Jag behöver något annat, tänkte jag där jag satt och bokförde fakturor. Något lite mer utmanande, fast lustfyllt och kravlöst. Och det var då jag kom på det.

Munspelet.

Ett par månader tidigare hade jag fått ett munspel av min man i julklapp. Det var en fin present, det fanns en instruktionsbok med också, men efter att ha försökt blåsa och samtidigt vicka med tungan på ett slaskigt och rätt äckligt sätt hade jag lagt undan det igen. Men varför inte en kurs, tänkte jag nu. En liten munspelskurs borde väl vara alldeles lagom kravlöst och lustfyllt?

Jag gick in på internet, klickade mig fram till Folkuniversitetets hemsida och började leta mig fram. Efter en liten stund dök det upp en puff för Skrivarakademin i vänsterkolumnen. Jag betraktade puffen några sekunder, tryckte på rubriken och i nästa ögonblick hoppade ett stycke text ut från skärmen som boxarhandskar i en serieteckning, fast med tredubbla lovikkavantar och oändligt mycket värme: Författarskolan. Jag läste texten om och om igen och till slut satt vi ihop i en enda stor omfamning, kursen och jag, och jag tänkte: det här ... det här vill jag verkligen göra. Och så satt jag där, omtumlad och rörd, och förundrades över pirret. Pirret av lust och förväntan och en önskan om att tiden ska gå fortare, fortare, fortare så att det där roliga äntligen får börja. Jag hade glömt hur det kändes.

Två veckor senare började jag på kursen. Och tre månader efter det hade jag bestämt att jag skulle skriva en bok. Det blev Supernova.

Kram på er