Varför säljer en bok?

Håller på med en intressant diskussion på Facebook just nu angående Inga-Lina Lindqvists recension av Mari Jungstedts nya bok. Man kan väl säga som så, att Inga-Lina sågar den vid fotknölarna - eller ännu längre ner om det är möjligt. Varför säljer en bok? För att det är den nionde i en lång rad - och i den första, andra, tredje finns något som är intressant och spännande?

Vissa har per automatik något emot böcker som säljer bra. Det har inte jag, tvärtom. Jag gillar säljande böcker: ofta har de en bra historia, ett driv i berättandet eller intressanta karaktärer eller miljöer. Men såsom jag känner Inga-Lina har inte hon det heller. Hon är ingen kultursnobb som rynkar på näsan eller ryggar tillbaka om hon stöter på en bra historia.

Kanske är det som en viss Martin säger i diskussionen: att den underhållning som säljer mest är inte den som är 'mest' underhållande för någon, utan 'bredast' underhållande. "Det mest underhållande är det som känns personligt och intressant. Men då blir det ju också så att det en person tycker är personligt blir ointressant för någon annan, och därmed smalt."

Jag har funderat en hel del på det här i förhållande till min egen bok. Jag tyckte den var bred och underhållande, men såhär i efterhand kan jag tänka att så jäkla bred är den ju inte. Inte super-obred heller förstås, men ni fattar. Däremot verkar den vara djupt personlig för många (inte massan, men många) - jag har ju fått mängder av mejl som pratar om hur historien om Lisa berört och satt både tankar och känslor i gungning.

Just nu skriver jag ju på en uppföljare till Supernova och jag har ingen aning om hur smalt eller brett det blir. Jag måste följa Lisa och hennes utveckling dit den bär hän, oavsett bredd eller andra såna tankar. Men det är klart, någon gång ska ju serien om Lisa bli klar. Och då får man väl tänka ett varv till på det här...

Hej så länge