Jag kan ju egentligen inte det här

Här kommer andra inlägget som jag skrev till Norstedtsbloggen vintern 2009:

Den tolfte maj 2005 tog min skrivkurs slut och då hade jag bestämt mig. Jag skulle skriva en bok. Egentligen var det helt galet, jag hade ju ingen aning om hur man gjorde. Visst, jag hade gått en kurs och där lärde vi oss en del nyttiga saker om konflikt och motstånd, karaktärer och dialog, men man lärde sig ju inte hur man fick ihop en hel roman.

Men jag började. Och så här efteråt har jag insett att bristen på erfarenhet och den totala ödmjukheten inför uppgiften var det enda sättet för mig att våga. Jag var ju prestationsknarkare. Om jag, som många andra debutanter, hade gått Journalisthögskolan och jobbat med texter i olika former i över tjugo år hade jag haft så höga förväntningar på mig själv att jag skulle ha slagit trippla dubbelknutar på mig själv långt innan jag kommit till slutet på första kapitlet. Nu kunde jag istället säga: "Neeej, det är lugnt. Det blir som det blir. Jag kan ju egentligen inte det här."

Men inte gick det fort inte. Första gången jag hörde talas om att Guillou skriver tio sidor om dagen och att Stephen King skriver klart ett råmanus på tre månader blev jag lite nervös. Men sedan läste jag hur andra författare närmar sig sina texter och insåg att alla gör olika. Jag kan jobba på ett stycke en halv dag, eller på en riktigt viktig scen i flera dagar, men när jag väl är klar behöver jag inte ändra så mycket. Till Supernova skrev jag till exempel bara tre scener som inte användes alls i versionen jag skickade till förlaget. Men ändå. Jag hade trott att det skulle ta ungefär ett år att skriva boken. Det tog två och ett halvt!

En annan sak som förvånade mig när jag skrev var hur ofta verkligheten överträffar fiktionen. Man tror ju att det mest skruvade som kan hända är det fiktiva, det som människor hittar på. I själva verket är det precis tvärtom (tänk 9/11). Om man skulle ta vissa händelser eller karaktärer ur sitt liv och översätta dem rakt av till romanform så blir de helt enkelt inte trovärdiga. Man måste tona ner dem, eller plocka den mest intressanta detaljen från dem och göra om allt annat, för att det ska funka.

Det är ju förstås många som undrat hur mycket jag tagit från mitt eget liv till Supernova. Det är inte så konstigt eftersom det uppenbart finns stora likheter mellan mig och Lisa. Och visst har jag plockat stora delar från mitt liv. Men det betyder inte att allt är sant, men tro gärna det! Jag vill att Lisa ska kännas nära, äkta och autentisk.

Nu håller jag på med uppföljaren till Supernova. Det är både lättare och svårare - lättare därför att jag inte får ångest och mår illa så fort jag inte vet vad som ska hända härnäst (som jag fick i första boken) - och svårare därför att jag ibland får för mig att jag nu "ska veta hur man gör". Men då säger jag till mig själv: Neeej, det är lugnt. Jag kan ju egentligen inte det här.

Och så tar jag tre djupa andetag och fortsätter skriva.

Kram på er