Jag finns, och jag har ett namn

Tja. Lite bakis är man ju. För första gången på typ fyra år. Fredagskvällen inleddes med fyrtioårsfirande av bästa och finaste kompisen U på La Cucina Italiana, en krog med god mat och mycket humor visade det sig. Menyn bestod av tre sidor. Den första sa ungefär hej och välkommen till mitt kök från Neapel, den andra sa välj mellan piccolo och grande, och den tredje sa förresten om du är gravid eller barn så har jag tyvärr ingen läsk för det tycker jag är äckligt.

Underbart.

Galet mätta stapplade vi vidare till Park där vi minglade in i bl a Viggo Cavling, journalisten Therese Uddenfeldt och Kajsa Ingemarsson som jag aldrig träffat förut men var en hyvens trevlig kvinna.

Annars var det ju inte det jag hade tänkt berätta från gårdagens bokmässa. Det jag hade tänkt berätta var att jag blev glad av att gå på seminarier om Afrika. Det fick mig att känna mig lite mer hemma. Och den känslan både förvånade mig och gjorde mig rörd. Så när Henning Mankell och Mia Couto pratade om gatubarnen i Maputo så höll jag förstås på att börja gråta. Mankell pratade om analfabetism och vikten av att utrota den. Han berättade att han hade frågat "sina" gatubarn i kvarteret där han bodde vad de ville mest av allt i hela världen. Han hade förväntat sig svar som mat, en mamma, ett hem, pengar, en TV, vad som helst. Istället svarade de: ett id-kort. Där de kan läsa sina namn. Jag finns, och här är mitt namn.

Annars kan jag berätta att Johannes Anuyuru är fantastisk. Vilken utstrålning. Vilken berättare. Måste genast skaffa hans roman.

Kram så länge

PS. Sorry att jag inte har några bilder. Glömde kameran och rätta grejerna till telefonen....