Igår kom jag till en ny milstolpe. Det är den näst sista milstolpen innan le grand finale och idag ... tja, idag blir det ingenting. Plottrar idéer på ett papper, men efter ett tag får jag den där mättnadskänslan jag känner igen: den som säger att det är dags att sluta. Att lämna materialet. Att låta det undermedvetna få jobba ifred. Det händer varje idag i skrivandet. I alla fall nästan. Ibland blir jag visserligen avbruten av klockan eller av magen som upptäcker att det är dags för lunch - men lika ofta fylls jag av den där känslan som säger att det är nog nu. Det är dags att lägga av för idag. Jag har provat att pusha igenom den gränsen ett par gånger, men resultatet blir alltid katastrofalt. Dagen efter kommer ingenting alls, förutom en onödig trötthet och en tilltagande förvirring över bokens framtida händelseförlopp. Så därför har jag lärt mig att lyssna. Jag har, som ni vet, haft problem med det förut (läs: utbrändhet):)
Kram på er
