Bokmässan 2008

Thomas Bodström var där. I baren på Park, bakom min och min kompis barstolar. Han väntade på Liza Marklund. Fast det visste jag inte då, han såg bara allmänt dampig ut: hade svårt att stå stilla, flackade med blicken och pillade kontinuerligt på sin mobil.

Till hans försvar ska sägas att han faktiskt var ganska trevlig. Och när jag frågade honom hur hans (då) nya bok Idealisten var ryckte han bara på axlarna, log snett och sa: ”sådär”. Pluspoäng. Till slut kom i alla fall Liza och då måste jag erkänna att han fokuserade mer på henne än på oss. Men han fortsatte vara trevlig: han introducerade oss och försökte till och med få henne intresserad av min bok som (då) ännu inte kommit ut.

”Jaha, vad handlar den om då?” sa hon.

”Den handlar om en halvneurotisk karriärstjej som letar efter kärleken och sig själv”, svarade jag.

”Jaha”, sa Liza.

Thomas nickade mot mig. ”Hon har jobbat på McKinsey”, sa han.

”Jaha”, sa Liza.

Liza var inte så intresserad. Fast hon var rätt snygg:)

Bokmässan var mycket roligare än jag hade trott. Kanske för att den innehåller allt det jag saknar där jag bor: idéer, tankar, stimulans. STIMULANS! Jag och väninnan sprang som skållade råttor från det ena seminariet till det andra med huvudet på skaft och kalendariet i högsta hugg. Och sedan hamnade vi alltså på Park, där vi, förutom att träffa Thomas och Liza blev presenterade för en fullglad Katarina Wennstam, festade vidare i Augustin Erbas svit och lyssnade till en orerande Mustafa Can. (Hur det kom sig att Augustin hyrde en svit kan ni läsa om här: http://debutantbloggen.wordpress.com/2009/03/03/dagen-jag-blev-antagen/).

Förra året var första gången som jag åkte till bokmässan. I år har min bok kommit ut – och jag kan inte komma. Inte för att jag inte vill utan för att jag är gravid och inte vill flyga i onödan. Snopet, men så kan det gå. Jag får se fram emot nästa år istället.