Kurvor och pilar - så här gör jag när jag skriver. Hur gör du?

När jag är klar med några kapitel får jag sätta mig ner och rita kurvor. Jag älskar att rita kurvor. Kurvorna går upp eller ner beroende på hur stor del av handlingen som handlar om en viss tråd. Och som ni kanske kan se så har handlingen i en särskild tråd (kärlekstråden) precis peakat. Det betyder att en sorts klimax har skett. Och att en ny eller omdefinierad målsättning måste utstakas. Det kanske låter programmatiskt. Det är det inte, det mesta sker intuitivt och det är först efteråt som jag inser att det följer ett visst berättarmönster.

Men det var inte det jag skulle prata om. Det jag skulle prata om var mina kurvor och mitt verktyg för att följa handlingen. Nedanför själva kurvorna skriver jag kapitlets namn och en kort beskrivning av varje scen. Varje scen får en prick. Det är betydligt lättare att hitta en särskild händelse i boken genom att scanna de här beskrivningarna än att bläddra i Word på datorn.

Under scenbeskrivningarna gör jag sedan en stor cirkel där jag försöker sammanfatta själva kontentan av kapitlet. Vad är den största take-awayen liksom? (Och ja, ge mig ett annat ord för take-away så använder jag det). Bra för att få en känsla för övergripande utveckling av storyn.

Under cirkeln ritar jag sedan pilar. Pilarna avser huruvida utvecklingen i välvalda dimensioner går upp eller ner för huvudkaraktären Lisa. Mina dimensioner just nu är 1) Mening karriär/liv, 2) Jobb/projekt, och 3) Kärlek/sex. Och under detta citerar jag sedan sista meningen i kapitlet. Varför då? Jo, för att sista meningen oftas andas undertexten eller känslan i hela kapitlet. Och till sist gör jag anteckningar om det är något särskilt jag måste komma ihåg. Till exempel om jag håller på att bygga upp en gåta, så skriver jag vilka hintar som givits i kapitlet som har med gåtan att göra.

Jaha. Det var mitt verktyg. Riktigt coolt vore det förstås om jag använde det för att planera i förväg, men det är inte sant. Den processen är betydligt mer kaotisk, men jag gillar det här verktyget för att summera upp och ha koll på vad som händer. Hur gör ni? Använder ni också er av liknande metoder?

Nyfiken i en strut:)
Marika

Trådar

Hjälp. Har så många trådar ute nu i boken att jag undrar om jag kommer kunna väva ihop dem ordentligt. Handlingstrådar, karaktärer, teman... Var och ett är de intressanta och vackra som gröngnistrande träd, men det jag undrar just nu är om man ser skogen? Blir det en helhet, ett mönster, som skapar resonans på ett "helheten-är-större-än-delarna"-sätt, eller blir det mest... tja, en massa delar?

Sånt kan man fundera på när det är helg. Jag har bestämt mig för att inte skriva i helgen. Jag blir mer utvilad. Då går det fortare på måndag. Och jag ligger, för en gångs skull, faktiskt helt okej till:)

Enjoy och kram på er

Jag kan ju egentligen inte det här

Här kommer andra inlägget som jag skrev till Norstedtsbloggen vintern 2009:

Den tolfte maj 2005 tog min skrivkurs slut och då hade jag bestämt mig. Jag skulle skriva en bok. Egentligen var det helt galet, jag hade ju ingen aning om hur man gjorde. Visst, jag hade gått en kurs och där lärde vi oss en del nyttiga saker om konflikt och motstånd, karaktärer och dialog, men man lärde sig ju inte hur man fick ihop en hel roman.

Men jag började. Och så här efteråt har jag insett att bristen på erfarenhet och den totala ödmjukheten inför uppgiften var det enda sättet för mig att våga. Jag var ju prestationsknarkare. Om jag, som många andra debutanter, hade gått Journalisthögskolan och jobbat med texter i olika former i över tjugo år hade jag haft så höga förväntningar på mig själv att jag skulle ha slagit trippla dubbelknutar på mig själv långt innan jag kommit till slutet på första kapitlet. Nu kunde jag istället säga: "Neeej, det är lugnt. Det blir som det blir. Jag kan ju egentligen inte det här."

Men inte gick det fort inte. Första gången jag hörde talas om att Guillou skriver tio sidor om dagen och att Stephen King skriver klart ett råmanus på tre månader blev jag lite nervös. Men sedan läste jag hur andra författare närmar sig sina texter och insåg att alla gör olika. Jag kan jobba på ett stycke en halv dag, eller på en riktigt viktig scen i flera dagar, men när jag väl är klar behöver jag inte ändra så mycket. Till Supernova skrev jag till exempel bara tre scener som inte användes alls i versionen jag skickade till förlaget. Men ändå. Jag hade trott att det skulle ta ungefär ett år att skriva boken. Det tog två och ett halvt!

En annan sak som förvånade mig när jag skrev var hur ofta verkligheten överträffar fiktionen. Man tror ju att det mest skruvade som kan hända är det fiktiva, det som människor hittar på. I själva verket är det precis tvärtom (tänk 9/11). Om man skulle ta vissa händelser eller karaktärer ur sitt liv och översätta dem rakt av till romanform så blir de helt enkelt inte trovärdiga. Man måste tona ner dem, eller plocka den mest intressanta detaljen från dem och göra om allt annat, för att det ska funka.

Det är ju förstås många som undrat hur mycket jag tagit från mitt eget liv till Supernova. Det är inte så konstigt eftersom det uppenbart finns stora likheter mellan mig och Lisa. Och visst har jag plockat stora delar från mitt liv. Men det betyder inte att allt är sant, men tro gärna det! Jag vill att Lisa ska kännas nära, äkta och autentisk.

Nu håller jag på med uppföljaren till Supernova. Det är både lättare och svårare - lättare därför att jag inte får ångest och mår illa så fort jag inte vet vad som ska hända härnäst (som jag fick i första boken) - och svårare därför att jag ibland får för mig att jag nu "ska veta hur man gör". Men då säger jag till mig själv: Neeej, det är lugnt. Jag kan ju egentligen inte det här.

Och så tar jag tre djupa andetag och fortsätter skriva.

Kram på er

Malte

Igår hittade jag den här texten från en skrivkurs jag gick en sommar för längesedan. Tyckte den var lite fin:

Jag haR en kåm-pis. Han heter MalTe. Ibland jör vi våflor på min spis. MalTe tyker om grädde. Han äter op den. OcH jordgubarna ocH-så.

Pappa säjer at Malte inTe fins. Jag säjer Pappa MalTe kåmer hit bara när du er på jåbet.

IgÅr rita-de vi med kritoR på gatan. På kvelen pappa spola-de med slanGen. Pappa förstog nog inte at gatan ocH-så vil vara fin.

Kram på er
(och särskilt till dig, Malte, som är en helt annan Malte, men du vet vem du är:)
M