Favorit-duka

Här är en bild jag tog av min favorit-"duka" i Dar es Salaam. Duka betyder affär och den här ligger på en bakgata till Kimweri avenue, på en liten plätt tvärsöver en kanal för regnvatten. Både affär och bro för att komma dit är så underbart skrangliga.



Hej på er

Det finns hopp...

... om livet. Så känns det idag: första skrivdagen på en himla massa dagar som jag ägnat åt tillfriskning efter den värsta bronkiten ever. Jag tror knappt det är sant. Ska fira lite lagom med att gå på budgetmöte för Nordiska skolan i Dar es Salaam:)

Något gott har i alla fall skröpeltiden fört med sig. Jag har fått en BETYDLIGT ökad förståelse för gamla människor som pratar om sjukdomar jämt och ständigt. När man mår riktigt kass har man för sjutton inget annat att prata om. Därför har jag varit tyst.

Men nu är jag tillbaka.

Kram på er

M

Intervju i Gazet

Emma som var här och åt bearnaisesås har skrivit en intervju i Gazet! Den handlar om att skriva och bo i Tanzania, och ni kan hitta den här. Annars är Tanzania så varmt att vi håller på att gå åt, alla längtar efter regn och efterföljande svalka. Dessutom är det uppbrytningstider; många expats gör sig redo att flytta till nästa postering och nästa land, medan alla vi som blir kvar känner oss förvirrade och funderar på vilka våra nya kompisar ska bli... Som tur var är det inte många av mina kompisar som försvinner. I alla fall inte just nu. Pust.

Snor och en halv sol

Det frodas i Dar es Salaam. Grodyngel, gräs, virus och bakterier. I trettigradig värme och nästan hundraprocentig luftfuktighet växer det mesta. Min influensa är inne på tredje veckan och jag vill SKRIKA av frustration. Fast det hjälper förstås inte. Det enda som hjälper är ACCEPTANS (bläh!) och att vila. Och kanske tänka en positiv tanke eller två.

Okej, det finns en bra grej med att vara sjuk. Man hinner läsa mycket. Den senaste veckan har jag klämt tre böcker och en av dem var Half of a Yellow Sun av .... Goodness. Namnet är komplicerat, Chimamanda Ngozi Adichie från Nigeria.

Jag har inte varit i Nigeria, men jag har varit i Ghana. Och ändå är det inte därför jag älskar boken. Den är bara så välskriven. Älskar språket och karaktärerna och så lär jag mig något om inbördeskriget på sextiotalet på köpet. Döimponerad är jag. Och så ung är hon! Vissa är genier, så är det bara (hej på dig Jonas Hassen Khemiri).

Annars brukar jag inte skriva så mycket om andras böcker, framförallt inte de mindre positiva sakerna. De finns ju alltid förstås - och jag har själv inget emot att få reda på dem - men ... jag vet inte. Kanske är det min totala respekt för någon som överhuvudtaget får ihop en bok som gör att jag avstår. Det är nämligen en bragd. Men det visste ni förstås redan.

När jag är sjuk kan jag inte skriva. Planera story, visst, men att gestalta? Nej. Det kräver en sån energi och fokus att om jag inte är pigg och klar i skallen så går det inte. Orden kommer inte, jag ser inte scenerna framför mig. Det känns som om jag har bomull i huvudet. Eller snor. Tålamod ska då utövas. Men vad gör man om man, som jag, begåvats med en väldigt liten dos tålamod i sitt genetiska startfält?

Skriker ut sin frustration, kanske. Och låtsas ACCEPTANS:)



Kram på er

Vatten

Ibland är Tanzania ... tja. Tanzania. Det är vattenransoneringar och elransoneringar på löpande band, ibland flera gånger om dagen. I helgen hade vi så lite vatten att vi fick duscha genom att bada i poolen.

Fast då ska man ändå betänka att vi har en pool. Det har inte barnen runt hörnet. Häromdagen kom de in för att leka och hamnade till sist på baksidan, där de i vanliga fall inte brukar vara. Av någon anledning satte min man på duschen bredvid poolen, kanske för att tvätta något (jag var inte med). Försiktigt frågade ett av barnen: "Samahani baba, naomba kuoga?" och när Tim nickade klädde de av sig snabbare än han hann sätta på duschen. Allihop. Och sedan stod de där, ett efter ett, och njöt av de ljumma strålarna som sköljde deras kroppar.

De har inte rinnande vatten hemma, än mindre än dusch. Det är det lätt att glömma bort ibland.

Kram på er

Emmas bokhylla

Jättetrevliga Emma var här och åt biff och bearnaisesås och gjorde en intervju. Den går att läsa här!

Hej så länge

Baiskeli boy blir gravid

Vi har en kille som jobbar hos oss på söndagar. Jamali heter han. Han är stand-in för vår vanliga dagvakt/trädgårdsmästare/ poolskötare och bor i vanliga fall tvärsöver gatan där han sköter om ett obebott hus med tillhörande tomt. När han inte gör det reparerar han cyklar. Innan han hette Jamali hette han Baiskeli boy. (Baiskeli betyder cykel på swahili).

Jamali har en tjej. Hon blev gravid. Jag erbjöd mig att hjälpa till. Jamali såg på mig med bekymrade ögonbryn.

"Ja, alltså så att hon kan gå till doktorn."

Jamali såg fortfarande lika förbryllad ut.

"Du vet, att föda barn kan vara farligt", sa jag på min begränsade swahili. "Hon måste till en doktor och ta prover och sånt. Vart ska hon föda?"

Jamali nickade mot huset tvärsöver gatan. "Hemma", sa han och log.

"Nej, det ska hon inte", sa jag och log tillbaka. "Hon ska föda på sjukhus. Jag kan betala."

Jag väntade i någon sekund, men Jamali sa inget. Han såg bara obekväm ut och jag tänkte shit, nu har jag förolämpat honom. Hans stolthet eller hans förmåga att ta hand om de sina.

"Vi gör så här", sa jag och hoppades att jag inte hade trampat alltför mycket i klaveret. "Fråga henne vad hon vill. Vilket sjukhus hon vill föda på, och så kom tillbaka till mig."

Jamali nickade och lommade iväg. Det gick några dagar, men jag hörde inget. Så nästa gång jag såg honom gav jag honom 50,000 (ca 300 spänn) och sa åt honom att ta sin kvinna till doktorn. Jamali tog emot pengarna, men såg om möjligt ännu mer obekväm ut. Jag berättade alltihop för min barnflicka, Hadidja.

"Men varför blir han inte glad, Hadidja?" frågade jag frustrerat.

Hadidja skrattade. "Åh mama, han blir glad. Men han vet inte vad han ska göra med pengarna."

Nu var det min tur att se förbryllad ut.

"Han vet inte varför man behöver en doktor när man är gravid. Jag vet. Jag har fött fem barn. Men Jamali ... i hans by är det säkert ingen som går till doktorn."

Jag skakade på huvudet. Jag förstod ändå inte. Det var inte förrän några dagar senare, när jag läste i en rapport att åttio procent av alla tanzanier aldrig går till doktorn i hela sitt liv, som det började gå upp för mig. Åttio procent. I HELA SITT LIV! Det är en helt gigantisk siffra.

Och jag som tyckte att jag hade ansträngt mig, försökt förenkla så att han skulle förstå. Och ändå, ÄNDÅ, låg där i bakgrunden mitt antagande om att vi hade samma referensramar. Är man gravid går man till doktorn. Man kan dö av att föda.

Jamali hade ingen aning. Han har aldrig varit hos doktorn.