Nytt år, ny bok, ny sida!

Hej,

nu flyttar jag. Till en ny sida. Det känns nästan lite nostalgiskt, men nån gång kanske det är dags att växa upp:)

Hejdå blogspot, hej wordpress liksom.

Här är länk till nya sidan: www.marikaking.se. 
Hoppas vi ses där!

Den där Louise

Jag köpte den för ... tja, ett år sedan kanske. Och nu har jag till sist plockat upp den: Blå koral.

Det här låter säkert arrrogant (eller som att jag har sjukt dålig boksmak), men Blå koral är faktiskt den första bok på rätt länge som jag får lust att fortsätta läsa. Någonting med sättet hon skapar atmosfär mellan vännerna, hur dialogen trots att den ibland är förutsägbar ändå har en härlig spänst.

Jag har träffat henne två gånger, Louise Boije af Gennäs. Den ena på ett bröllop hos en gemensam vän och den andra på en av Denise Rudbergs releasefester. Hon var sjukt otrevlig båda gångerna:) Men skriva, det kan hon, Louise!

Författarjulbord!

Oj vad dålig jag var på att ta bilder. Länkar till Åsas blogg istället, hon var minsann föredömlig och tog massor av fina bilder:)

Jag måste erkänna en sak. Jag tycker alltid att det är lite läskigt innan jag går på såna häringa författartillställningar. Inte för att jag är rädd för att jag inte kommer att ha kul. Inte för att jag är rädd för att känna mig utanför. Om jag ska vara ärlig vet jag inte exakt vad jag är rädd för, förutom att den lilla delen av mig som är blyg (jo, jag har en) ju egentligen inte känner någon. Inte på riktigt.

Kanske är jag rädd för att bli avundsjuk? För att missunna någon framgång eller jämföra skrivframgångar och komma tillkorta? Och visst skulle jag ljuga om jag sa att det inte förekom en enda sådan känsla under kvällen. Men det som är så befriande, det som gör det hela så roligt, är att den delen är så försvinnande liten. För när osäkerheten sticker upp sitt fula lilla tryne blir den genast nedslagen i skorna av allt det andra. Av engagerade diskussioner om betydelsen av klasstillhörighet, av underbara historier om hur någon blev antagen, eller av den gemensamma sympatin för den kollega som haft svårt med sitt sista manus.

Stämningen som växer fram runt bordet är fylld av respekt, beundran och värme. För de val vi gör, de liv vi lever, alla olika, men med en gemensam nämnare som blir tydligare och tydligare för varje runda som tas till det propfulla julbordet på Gondolen. Vi kämpar. Fy fan, vad vi kämpar. Någon genom att skriva på den lilla tid som finns efter man har lagt barnen, någon genom att sluta jobba och gå all-in på skrivandet, någon genom att hitta just sitt sätt att kunna leva med orden.

Tack för att jag fick vara med.
Tack för att ni delar med er.
Tack för att ni slår ner min osäkerhet i skorna.

Gott var det också.
Kram på er

Pernilla Alm
Simona Ahrnstedt
Josefin Alhström
Åsa Schwarz Ahlin
Pamela Andersson Alselind
Carina Bergfeldt
Susanne Boll
Anna Fredriksson
Caroline Eriksson
Sandra Gustavsson
Agnes Hellström
Catharina Ingelman-Sundberg
Colette van Luik
Ninni Olofsdotter Schulman

PS. Er jag inte hann prata med, jag tar gärna en lunch på torsdagar i Vasastan. Annars hoppas jag vi ses nästa år:)

Camilla Läckberg gillar Supernova!

Har jag sagt det? Det var ett tag sen. Men iaf.

Grymt stolt:

Nya Supernova!

Supernova är slut. Det har den varit rätt länge (förutom på mp3 och ebok) och därför är det så fruktansvärt tillfredsställande att den kommer i nyutgåva i februari nästa år.

För intresset finns där. Jag träffar ju er hela tiden, ni härliga, ambitiösa, unga kvinnor som påfallande ofta gillar era jobb, men ändå känner att det borde finnas plats för något ... mer. Något annat. Eller dig som inte trivs alls på jobbet, men ändå lyckas övertala dig själv att kämpa på, för du har ju världens bästa jobb och borde ju trivas. Och  fler och fler blir ni, för nya studenter har vi varje år, och nya nyutexaminerade. Ni ska alla in i den där förälskelsen som första arbetet ofta innebär, och ut på andra sidan. Och där står vi sedan och väntar med armarna öppna, vi som tagit oss genom den där tunneln. Resan blir inte dramatisk för alla, och den slutar inte alltid med slitsamma uppbrytanden eller personlighetsomvälvande upplevelser. Men det spelar ingen roll. Ni är alla välkomna.

Har jag visat hur fin den kommer att bli?

Dinosaurier i bokbranschen

Det snackas rätt mycket just nu om bokbranschen och dess utmaningar. Häromveckan läste vi till exempel i Svenska Dagbladet om Norstedts - hur förlaget är till salu och funderingar kring varför.

Låt mig säga så här: jag är inte förvånad. Och då snackar jag inte om den rätt uppenbara frågan kring huruvida KF är rätt ägare till Norstedts, utan om att många förlag har det svårt.

Det är lätt att skylla på tekniken. Eboksutvecklingen. Nätet. Som för tidningarna på 90-talet, som för musikbranschen på 2000-talet. Och ja, nu har turen kommit till bokbranschen. Men sanningen är den, att även utan teknikutvecklingen skulle förlagen ha det tufft - i alla fall många av de jag kommit i kontakt med. Utmaningarna i den digitala världen påskyndar bara processen och blottar de svaga punkter förlagen redan har.

Det handlar om självgodhet. Det handlar om en ovilja att lyssna och en oförmåga att se sin egen undergång i vitögat. Vem hade till exempel förutspått att Nokia, kungen av förra generationens mobiltelefon, helt skulle falla ifrån i kampen om utvecklingen av smartphones?

Förr i tiden kanske det räckte med att ta fram tillräckligt bra böcker och se till att de fanns tillgängliga hos bokhandlarna. Nuförtiden räcker inte det. Man måste höras, man måste komma igenom bruset. Men det gäller att vara kostnadseffektiv. Vem som helst kan köpa sig till en stor bongotrumma och det har man inte råd med på alla titlar. Då måste man istället vara kreativ. Smart. Inom ekonomi pratar man om "low hanging fruit", dvs insatser som inte kräver mycket men som ändå kan ge märkbara resultat.

När jag skulle publicera min första bok  frågade jag den PR-ansvariga (som för övrigt var den enda på marknadsavdelningen jag fick träffa), vad vi skulle ha för "angles",dvs vilka ingångsvinklar vi skulle ha i budskapen till olika målgrupper. Supernova är ju en rätt mångfacetterad bok och man kan tänka sig olika vinklar: den till de unga professionella, den till de utbrända, den till de från landsbygden som flyttar till storstan och gör en klassresa osv osv. Svaret jag fick var: "Nja... alltså vi har ju en lista med journalister vi skickar boken till."

Ridå.

När jag skulle byta förlag i höstas erbjöd jag mig att komma till mitt gamla förlag och berätta om de idéer jag hade för hur man skulle kunna åstadkomma ett bättre resultat för både författare och förlag. Jag hade en åtgärdslista på fem punkter jag var villig att diskutera och dela med mig av. Varför då?, tänker ni nu, och det kan man ju verkligen undra. För att jag var så frustrerad, antagligen. För att jag, med mina erfarenheter som managementkonsult bland annat från omvandlingen i tidningsbranschen, tyckte att det fanns så uppenbara grejer att göra.

Jag skrev till förlagschefen (som jag kände). Jag skrev till chefen för hela förlaget (som jag också hade träffat). Ingen av dem var intresserad av att lyssna.

Så nej, jag är inte förvånad. Snarare vore det konstigt om de spelare som vågar utmana och tänka nytt inte tar över, oavsett om de är gamla eller nya.

Och åtgärdslistan? Den behåller jag till mitt nya förlag. Som tur är har de redan prickat av den första punkten: att jobba i projektteam tillsammans med författare, förläggare/redaktör, marknad/PR och sälj. Nu återstår att se hur vi tillsammans, som team, levererar på de andra.

Min nya bok, Projekt längtan, ges ut i mars, 2014.

Kram på er!

Blogga?

Folk bloggar så mycket. Dag efter dag spottar de ut sig kloka texter, underhållande dagboksanteckningar eller helt enkelt bara väl valda bilder. Jag förstår inte hur de gör. Tänker de så mycket? Och framförallt, var hittar de tiden att få ner tankarna i skrift?

När jag läser andras tankar så tänker jag nästan aldrig att de är ointressanta. Men i nästa andetag tänker jag genast att mina tankar är ointressanta. Eller att jag inte har några. Eller att jag inte har tålamod att formulera dem hela tiden.

Kanske är det en övningssak. Kanske är det bara så att jag är lite trött på mig själv och mina tankar och hellre vill läsa någon annans.

Det är ju i alla fall mer sympatiskt.

Ny början!

Yes, nu är jag äntligen klar med en ny början till boken. Känns såååå bra. Typ åtta nya kapitel som göra att resten blir helt annorlunda. Och mycket bättre. Medför förstås en del fortsatta ändringar och så har jag ju en hel del annat att tag tag i, men ändå.

Pustar ut. Litegrann.

Sedan dags att ta nya tag igen:)

 
 

Julbord - cava, sill och vackra författarinnor!

Var på Gondolen igår, på författarjulbord. Några observationer:

1. Julbord, vilken grej! Hade glömt bort hur stort det är i Sverige. Människor som klär upp sig och går ut och äter dyr buffé och dricker snaps med sina kollegor. Vansinnigt populärt.

2. Författare, vilka hjältinnor! Imponerat lyssnade jag på mina kollegors historier om hur de får ihop det i livet: skrivandet, familjen, jobben, allt det andra. Jag fattar inte hur det går till. Varje bok är en seger.

3. Förlag, vilka historier! Vissa är bra, vissa är dåliga, inga är perfekta. Jag har precis bytt förlag, från Norstedts till Damm (just ja, kan berätta mer om det en annan gång...), och upptäckte att jag inte är den enda. Kändes bra på nåt vis.

Annars kan man konstatera att Susanne Boll gillar glitter, att Pernilla Alm är rastlös och att jag och Josefin Ahlström har många gemensamma vänner. Att Colette van Luik berättar sköna redaktörshistorier. Att Åsa Schwarz småäter hela tiden när hon åker iväg på intensiva skrivarhelger och att Åsa Hellberg är en ovanligt ung och snygg femtioåring. Att Bodil Sjöström skriver roadmovies som man får lust att läsa och att Simona Ahrnstedt, förstås, skördar framgångar med sina romanceböcker:)

Ett härligt gäng.
Tack för att jag fick följa med!
/M

Skrev en grej om kvinnors kroppar...

... och hur känsligt det är med svarthet. Apropå Tintin och tårtgate osv, osv.
Den hittar ni här.

Kram på er

Jo...

... jag har legat lågt ett tag. Ett ganska långt tag. Och snart kommer jag att förklara varför, men inte just nu. Nu länkar jag till en grej jag skrev för Renew Magazine. Om livspussel (åh, detta ord!).

Annars kommer jag att vara på Ann Ljungbergs skrivmingel nästa vecka. Det blir en bunt författare och en bunt skriv- och läsintresserade som samlas på söder i Stockholm. Om ni vill gå, kan ni gå in på den här länken.

Vore kul att ses!
Kram på er


 

Visdomsord från vägkanten

Puss på er!

En hundring är inte alltid en hundring

Och här kommer ett till inlägg i Renew Magazine. Den här gången handlar det om glädjen och dilemmat över Georg Jensen-bestick.

Enjoy,
M

Mitt första inlägg...

... på Renew Magazine handlar om livsval och additiv stress och kan läsas här!

Verkar skönt i Sverige.

Hej så länge

Mer sex, inte mindre!

Jaha. Nu kommer det alltså. Mummy Porn. Jag har inte läst den än, den omtalade boken av E.L. James (Fifty shades of Grey), men jag hade det på känn. Vi behöver mer sex, inte mindre.

Lustigt ändå. Jag vet flera läsare som tycker att Supernova innehåller rätt mycket sex. Som är rätt grafiskt. Men när jag går igenom och räknar hur många sexscener där faktiskt är så är det bara fyra-fem stycken. Resten är outtalat. Men det är klart, det ligger ju där och pyrar, sexet. Hon är ju för sjutton en ung kvinna, Lisa. Och då är man rätt kåt. Det är inte bara män som tänker mycket på sex om ni nu hade fått för er det.

Men, men. Här kommer nu alltså en bok som innehåller betydligt mer sex. Och mer kinky dessutom. Och den blir en världshit på tre sekunder. Jag säger då det. Jag hade det på känn.

Hej så länge

Nedräkning...

Jaha. Nu är det avklarat. Först var det boken som skulle bli klar  och sedan tog Nordic Sports day över mitt liv i två veckor. Tennis och fotboll och tennis igen. Tills jag stukade foten. Då blev det inget mer sportande förutom ivrigt påhejande från sidkanten och ett glatt festande på lördagskvällen.

Så. Nu är det nedräkning. Med ens förändras fokuset drastiskt från att leva vårt vanliga liv i Dar es Salaam till att ... flytta. Saker som ska säljas. Hejdå-kalas som ska organiseras. Känslor som ska kännas. I fyra år har vi bott här. Det är en ganska lång tid.

Missförstå mig inte, visst ska det bli kul att komma hem. Det är bara det att just nu måste jag vara i det här. I sorgen. I melankolin. I saknaden jag snart kommer att börja känna. För visst har vi haft det bra. Kanske lite för bra. Jag är dörädd för att livet i Sverige kommer att bli stressigt. Ord som livspussel dyker upp, likaså ord som inredningsmagasin och melodifestivalen.

Det är inget fel på inredningsmagasin. Det är inget fel på att titta på melodifestivalen heller. Jag kommer alldeles säkert också att göra det när jag kommer hem. Med glädje dessutom. Nej, det jag är rädd för är att glömma. Vad som är viktigt, vad som spelar roll i livet och hur mycket vi tar för givet. Jag är rädd för att glömma Omari och Omari. Och Jerry (som uttalas "Jelly"). Och lillebror Baracka. De bor runt hörnet, de har ingenting, och de kommer och leker med mina barn varje helg. Vi ger dem så mycket mat vi kan. Hjälp, vad jag kommer att sakna dem.

Okej. Nu gråter jag en skvätt. Sedan fortsätter nedräkningen. Tio ... nio ... åtta ...

Kram så länge

Fredagskvällen i Dar es Salaam ...

... började med modern dans. I tanzansk tappning. Haba na haba betyder Little by little och i första numret startade dansgruppen ute på gatan, för att sedan "dansa sig in" till scen. Urkul. Improviserat.

Sedan fortsatte föreställningen, bl a med en dans som koreograferats av två unga, norska kvinnor som bor i Dar es Salaam.

Efter dansen gick Tim och jag till Barbecue House, inte långt från Goethe-instituet i Upanga. Charmigt, lokalt ställe med goda grillspett, streetish atmosfär och en galet stor fullmåne som lyste ner på oss från en afrikansk natthimmel.

Ibland älskar jag Dar es Salaam.

Kram på er

Nu är jag klar! Igen...

Jo, jag har sagt det förut. I slutet på november. Stolt som en tupp la jag sista handen vid manuset och skickade in det till min förläggare.

Sedan kom det tillbaka. Inte rent fysiskt alltså, men tja, ni förstår. Ett samtal från förläggaren och ett mejl någon vecka senare förklarade att jag måste skriva om. Inte allt förstås, för mycket var ju bra, men karaktärerna behövde fördjupas, några avsnitt förkortas och några relationer intensifieras.

Jaha.

Jag borde ha vetat bättre. Jag borde ha förstått att det återstod en tuff redigering. Det gör det ju för de allra flesta. Och framförallt borde jag ha gjort som jag gjorde förra gången. När jag skrev Supernova använde jag mig av flera goda vänner som hjälpte mig att utveckla manuset, under tiden och efteråt. När sedan manuset var klart behövde det inte så mycket arbete. Den här gången hoppade jag det. Med resultatet att jag ändå varit tvungen att göra det i efterhand:)

Fast jag försöker också påminna mig om att den nya boken har varit betydligt svårare att skriva än den första. Kanske inte rent emotionellt, men hantverksmässigt. Det är ingen klassisk drama av typen uppgång och fall som det var med Supernova, det är mer ... en resa. Ett sökande. Och det tar sig över flera kontinenter.

Ibland tänker jag att jag var vansinnig som valde ett så svårt projekt för uppföljaren om Lisa, men samtidigt ... vi är alla sökare. Särskilt under åren mellan tjugo och trettio, där vi kommer ut från skolor och universitet och försöker hitta vår plats och mening med livet. Jag tycker det saknas berättelser om sökandet, om vår längtan, efter kärleken och framförallt efter oss själva. Så jag skrev en (till). Och nu är den klar.

Fast klar och klar, förresten. Nu ska den ju till förläggaren igen - och sedan är det ju dags för superredaktören att sätta sina tänder i den. Och då blir den ju klar igen.

Kram på er

Jag vill skriva om en modern man

Det här med att skriva romantiskt är knepigt. Och då menar jag inte romantiskt i meningen månskimrande nätter, vindar som smeker och ögon som möts. Nej, det jag menar är att skriva om sexuella relationer: hur man bygger upp ett flörtande, hur man får attraktionen att växa,  hur man får förhållandet att gnistra.

Det är lätt att vilja använda sig av klyschor. Vissa ord - och vissa beteenden - sätter igång våra fantasier automatiskt. Ta ett ord som "hetta". Eller "hans ögon blixtrade till". Eller "han höll mig fast". Ilska och motstånd associeras ofta med attraktion och det är svårt att inte gå dit när man vill illustrera stark passion. Man behöver förstås inte låta bli, tänker ni nu. Och det är sant. Men när ilskan uppstår i träsket av traditionella könsroller då anstränger jag mig för att se upp.

Ta en scen jag jobbade med alldeles nyss. Kort kan vi säga att hjältinnan, som blir utsatt för närmanden från en överförfriskad beundrare, räddas (med hjälp av en rätt spektakulär rugbytackling) av hjälten. Första scenen jag skrev innehöll en dialog där hjälten var förbannad på hjältinnan för att hon hade hållit hov för baren och därmed utsatt sig för fara - och hon blir förstås skitförbannad.

Scenen var asbra. Den formligen sprakade av ilska och attraktion - och ändå kunde jag inte ha kvar den. Varför då, tänker ni nu? Därför att jag inte vill ha en sådan hjälte. Jag vill inte ha en kille som förebrår tjejen för att hon tar plats, jag vill inte ha ett bråk baserat på trista könsroller.

Den nyskrivna scenen sprakar mindre. Den innehåller mindre ilska och mindre passion. Men förhoppningsvis innehåller den istället något annat: en kille vi gillar, en kille vi kan vilja ha på riktigt. Det finns inte så många sådana i modern litteratur. Däremot finns det många som är riktiga assholes, särskilt i krimböckerna.

Jag är trött på dem. Jag är trött på de där männen. Och jag är minst lika trött på männen som "håller fast" och "tar henne i sin famn" och "kysste mig motvilligt" i många romanceböcker.

Jag vill skriva om en modern man. Inte en perfekt, men en som man vill ha.
På riktigt. Förhoppningsvis vill ni också läsa om honom, så småningom.

Kram på er

Knausgård och chick lit

Pernillla Alm la upp en radiosnutt om chick lit på sin blogg. Det är Denise Rudberg och Pernilla Printz som pratar om genrebeteckningen och jag tyckte, precis som Pernilla, att det var intressant.

Denise säger bl a att när en kvinna skriver om samtiden och relationer (med en tjej i huvudrollen) kallas det ofta (och lite nedlåtande) för chick lit, medan när en man skriver om samtiden och relationer så kallas det ofta för en fantastisk roman (snodde din summering, Pernilla!)

Jag tänkte på det flera gånger när jag läste Knausgårds första. Inte för att den är någon slags motsvarande male-lit utan för att jag bara inte förstod hajpen. Det gör jag fortfarande inte. Men kanske förstår man det först längre fram i serien?

Hejhopp