Förlåt!

Igår gick jag in på min blogg och av någon anledning klickade jag på mejllänken. Kanske för att kolla om den funkade, det var så längesedan jag la in den där länken.

Länken gick till mitt gmailkonto. Oj då, tänkte jag. Jag som inte tittat på mitt gmailkonto på månader (jag hade liksom glömt bort att det fanns mitt i nybebisbestyren). Äh, det gör nog inget, tänkte jag vidare. Det är nog ingen som klickar på den där länken.

Och så gick jag in på kontot.

Det var som en försenad julklapp. I inboxen fanns flera mejl från läsare som hittat mig via bloggen. Jag blev så otroligt glad. Lyssna på det här:

"Hittade just din blogg av en slump och kan bara inte låta bli att skriva till dig. Anledningen är att du mellan nyår och trettonhelgen gav mig årets, kanske årtiondets, läsupplevelse."

Eller det här:

"En smärtsamt igenkännande men också underhållande, insiktsfull och väldigt varm berättelse. Supernova var riktigt riktigt bra och jag ville bara skicka en rad och berätta just det. Att din bok kröp under skinnet på en prestationsprinsessa som mig och blev som en klok kompis som jag bara inte ville lägga ifrån mig."

Jo, jag har fått läsarmejl förut. Ganska många till och med. Men det var något särskilt med att öppna inboxen och få flera stycken så oväntat och på en gång.

Fast det ursäktar ju ingenting. Jag ber SÅ HEMSKT MYCKET OM URSÄKT för att det tog så lång tid att svara. Det var inte meningen. Förlåt.

Marika

Tandvärk i Tanzania

Jag har en trädgårdskille här nere. Teso heter han. Egentligen är han inte bara trädgårdskille, han är dagvakt, poolskötare, chaufför och barnvakt också. Han är fantastisk med barn. Det är alla tanzanier. Man kan ge sin unge till vem som helst: tonårskillen med nedhasade jeans som hänger vid frukt- och grönsaksmarknaden eller den strikt uniformerade säkerhetsvakten på flygplatsen. Mycket praktiskt när man reser själv och behöver hjälp med att få med sig unge, vagn och sprängfyllda handbagage uppför den ickefungerande rulltrappan.

Snacka om kulturchock när man kommer till Arlanda. Där stirrar alla på en med 1) den låtsasblyga och skämmiga "jag vet att jag borde men jag vågar inte för ingen annan vågar"-blicken, eller 2) "få se nu hur du klarar situationen SOM DU SJÄLV FÖRSATT DIG I, HA HA!"

Det är då jag har svårt för svenskar.

Britter ler artigt och undrar med lågmäld röst om de inte ska hjälpa till litegrann. Amerikaner ler brett och med blickar av beundran hjälper de dig oavsett om du vill eller inte. Åtminstone så ger deras uppmuntrande YOU CAN DO IT-ögonkast dig tillräcklig energi för att av egen kraft lyfta från flygplatsen. Eller nej. Jag överdriver lite.

Men i alla fall. Det var hursomhelst inte det jag skulle berätta.

Teso alltså. En morgon i förra veckan knackade han på dörren och pekade på sin vänstra kind. "Shida kubwa mama", sa han.

"Aj då", sa jag. "Tandvärk?"

Teso nickade och jag gav honom 20 000 shilling (120 spänn), varpå han knatade iväg till den lokala kliniken. När han kom tillbaka frågade jag vad de hade gjort. Han pekade på sin högra bakdel, sa "Aow, aow" och visade mig två pillerkartor med penicillin.

Hm, tänkte jag.

Nästa dag hade Teso fortsatt ont och gick tillbaka till doktorn. När han kom tillbaka frågade jag återigen vad de hade gjort. "De bytte medicin", sa han och visade mig nya pillerkartor.

"Men gjorde de inget åt själva tanden?" sa jag.

"Jodå", sa han och log. "De sa åt mig att byta tandkräm."

"Tandkräm?"

"Ja, från Whitedent till Colgate."

Herregud, tänkte jag och gick in och ringde den privata kliniken för att fråga var Dar es Salaams bästa tandläkare fanns. Nästa dag var Tesos tand utdragen och smärtan nästan borta.

Så kan det gå.

Kram på er
Marika

PS. Teso är killen längst till höger. Observera att han har ett linne som det står Kings på!

... och jag gillar Pocketshop!

Personalen på Pocketshop gillar Supernova...

Och så här fint skriver de:

Tack Nathalie och tack kompis-Calle som fotat fina bilder och skickat ner till mig i varmaste Afrika. För nu sjutton är det varmt. Svetten rinner bara jag sätter foten utanför dörren och hamnar jag mot förmodan i solen mer än en sekund får jag omedelbart lust att springa till närmsta pool och hoppa i med kläder och allt.

Lite skillnad mot Dalarnas minus tjugo som vi vande oss vid när vi var hemma...

Hej så länge!

What's good enough for the universe...

I ett töcken hörde jag en mörk mansröst långt långt bortifrån: "Auuoommm ... auuoommm ... auuoommm ..."

Rytmiskt och regelbundet upprepades ljudet i utkanten av mitt medvetande och jag slog upp ögonen. Jag var i Falun. På BB. Utanför fönstret låg snön metertjock i sjukhusparken och mittemot mig låg min man och chantade för vår nyfödde son.

Till saken hör att min man inte är särskilt chantig av sig. Visst har han hängt med mig på ett yogaläger eller två och visst är han pigg på att prova det mesta, men att han skulle sjunga det mest kända av mantras för att vår son skulle somna kändes ändå utomjordiskt.

"Sjunger du ... Om?" mumlade jag med yrvaken röst medan lillkillen slöt ögonen.

"Mm."

"Men hur kom du på det?"

"Jag vet inte", sa han. "Jag antar att jag tänkte att vad som är tillräckligt bra för universum måste vara tillräckligt bra för vår son."

Jag log och lade mig sedan ner igen för att sova lite till.

Välkommen hit, Esbjörn King.

PS. Okej, jag håller med. Det låter lite kitschigt på svenska. Men eftersom min man är från Australien så sa han det på engelska: I guess I thought what's good enough for the universe must be good enough for our son. Jag tyckte i alla fall att det var fint.

Kram på er

Det började med ett munspel...

... är titeln på mitt första inlägg på Norstedtsbloggen där jag gästbloggar den här veckan. Det handlar om hur jag började skriva. Har nämligen upptäckt att många är nyfikna på det.

Hej så länge
Marika

Lillebror

Nu är det bara tre veckor kvar tills lillkillen i magen beräknas komma. Och jag tänker: är det verkligen möjligt? Inte det faktum att det bor en varelse inuti mig som nån himla utomjording - det går nog aldrig att förstå - utan mer om det verkligen är möjligt att jag kommer att älska mitt andra barn lika mycket som jag älskar mitt första?

Många människor har barn. Många människor har flera barn. Jag är rätt säker på att de älskar dem alla. Jag är dessutom rätt säker på att jag också kommer att göra det, men just nu är det nästan obegripligt att fatta.

Nästnästa vecka ska jag gästblogga på Norstedts blogg. Efter det kan man vinna ett paket med tre pocketar, varav min är en. Jag länkar.

Hej så länge.

Supernova i pocket - och lite annat

Hjälp, vad tiden går. Nu har jag varit i Sverige i tre veckor och inte hunnit skriva mer än högst en dag. Först var det den tillfälligt hyrda lägenheten för vår tre månader långa Sverigevistelse som skulle göras i ordning. Sedan var det Stockholmstripp för intervju med Anna Björkman för Family Living (jo, jag lovar. Ni kommer att fatta när ni ser bilderna - vårt hus är helt underbart spejsat.) Och den här veckan ska jag till Stockholm igen för att hålla föredrag för Handelskammarens nätverk för unga kvinnor i karriären.

Det ska bli skitkul. Men föredrag måste naturligtvis förberedas. Just nu har jag två A4-sidor med röd, mikroskopisk text och teckningar för att få någon ordning i det hela. Lite för långt, förstås, men så har jag ju inte filat på det än. Och vem vet, kanske glider det iväg åt något särskilt håll beroende på vilka som är där. Sånt är ju alltid härligt.

Inte så mycket att rapportera med andra ord. Träffar förlaget nästa vecka och går igenom lite grejer inför pocketsläpp. För i december/januari kommer Supernova i pocket! Omslaget ser lite annorlunda ut. Mer "pocketaktigt" kanske? (Tror det betyder mer direkt, köpbeslut vad gäller pocket fattas ju så oerhört snabbt.) Tja, vad tycker ni?