What's good enough for the universe...

I ett töcken hörde jag en mörk mansröst långt långt bortifrån: "Auuoommm ... auuoommm ... auuoommm ..."

Rytmiskt och regelbundet upprepades ljudet i utkanten av mitt medvetande och jag slog upp ögonen. Jag var i Falun. På BB. Utanför fönstret låg snön metertjock i sjukhusparken och mittemot mig låg min man och chantade för vår nyfödde son.

Till saken hör att min man inte är särskilt chantig av sig. Visst har han hängt med mig på ett yogaläger eller två och visst är han pigg på att prova det mesta, men att han skulle sjunga det mest kända av mantras för att vår son skulle somna kändes ändå utomjordiskt.

"Sjunger du ... Om?" mumlade jag med yrvaken röst medan lillkillen slöt ögonen.

"Mm."

"Men hur kom du på det?"

"Jag vet inte", sa han. "Jag antar att jag tänkte att vad som är tillräckligt bra för universum måste vara tillräckligt bra för vår son."

Jag log och lade mig sedan ner igen för att sova lite till.

Välkommen hit, Esbjörn King.

PS. Okej, jag håller med. Det låter lite kitschigt på svenska. Men eftersom min man är från Australien så sa han det på engelska: I guess I thought what's good enough for the universe must be good enough for our son. Jag tyckte i alla fall att det var fint.

Kram på er

Det började med ett munspel...

... är titeln på mitt första inlägg på Norstedtsbloggen där jag gästbloggar den här veckan. Det handlar om hur jag började skriva. Har nämligen upptäckt att många är nyfikna på det.

Hej så länge
Marika

Lillebror

Nu är det bara tre veckor kvar tills lillkillen i magen beräknas komma. Och jag tänker: är det verkligen möjligt? Inte det faktum att det bor en varelse inuti mig som nån himla utomjording - det går nog aldrig att förstå - utan mer om det verkligen är möjligt att jag kommer att älska mitt andra barn lika mycket som jag älskar mitt första?

Många människor har barn. Många människor har flera barn. Jag är rätt säker på att de älskar dem alla. Jag är dessutom rätt säker på att jag också kommer att göra det, men just nu är det nästan obegripligt att fatta.

Nästnästa vecka ska jag gästblogga på Norstedts blogg. Efter det kan man vinna ett paket med tre pocketar, varav min är en. Jag länkar.

Hej så länge.

Supernova i pocket - och lite annat

Hjälp, vad tiden går. Nu har jag varit i Sverige i tre veckor och inte hunnit skriva mer än högst en dag. Först var det den tillfälligt hyrda lägenheten för vår tre månader långa Sverigevistelse som skulle göras i ordning. Sedan var det Stockholmstripp för intervju med Anna Björkman för Family Living (jo, jag lovar. Ni kommer att fatta när ni ser bilderna - vårt hus är helt underbart spejsat.) Och den här veckan ska jag till Stockholm igen för att hålla föredrag för Handelskammarens nätverk för unga kvinnor i karriären.

Det ska bli skitkul. Men föredrag måste naturligtvis förberedas. Just nu har jag två A4-sidor med röd, mikroskopisk text och teckningar för att få någon ordning i det hela. Lite för långt, förstås, men så har jag ju inte filat på det än. Och vem vet, kanske glider det iväg åt något särskilt håll beroende på vilka som är där. Sånt är ju alltid härligt.

Inte så mycket att rapportera med andra ord. Träffar förlaget nästa vecka och går igenom lite grejer inför pocketsläpp. För i december/januari kommer Supernova i pocket! Omslaget ser lite annorlunda ut. Mer "pocketaktigt" kanske? (Tror det betyder mer direkt, köpbeslut vad gäller pocket fattas ju så oerhört snabbt.) Tja, vad tycker ni?

Doreen Mashika

Okej, det här har inte så mycket att göra med varken att skriva eller att leva i Afrika - men kolla in den här väskan!

Eller jo. Visst finns en afrikansk koppling. Tyget som använts kallas kitenge och väskan är gjord av en tanzaniansk designer som heter Doreen Mashika. Hon öppnar snart i både Kapstaden och New York och sen kommer inte jag ha råd att köpa hennes ursnygga väskor och skor.

Annars har jag varit tvungen att ta en paus från skrivandet. Planering och packning inför hemresa i tre månader - och så en fotografering för Family Living mitt i alltihopa. (Vi bor ju i ett sånt galet hus här nere).

Men snart tillbaka i skrivandet. Längtar lite.

En vecka, en sida?

Okej. Jag behöver ett sätt att påminna mig om att arbetet går framåt när jag skriver. Det är därför jag har en excelfil där jag fyller i antal sidor och antal ord varje gång jag har avslutat ett kapitel. Det funkar skitbra – så länge det inte går för lång tid mellan kapitlen.

Som nu. Jag har hållit på med samma scen i en hel vecka. Och scenjäveln är bara en sida lång. Viktig visserligen (inledningen till nytt kapitel precis efter det att två personer precis kyssts för första gången), men ändå.

En sida på en vecka? Jag är rätt nöjd om jag skriver en sida om dagen (inklusive redigeringspill, jag är en sån som inte kan lämna en scen om jag inte är HELT nöjd med det jag skrivit). En sida om dagen är ungefär ett kapitel i veckan. Om boken ska bli, säg 70 kapitel, så betyder det att boken tar 70 veckor att skriva. Vilket i realiteten blir dubbelt så mycket, men det är fortfarande helt okej.

Men en sida på en vecka? Va fan, då tar det ju fem gånger så lång tid. Mer än fem ÅR????

Sådär kan jag hålla på. Det kommer förstås inte ta fem år. Men det kommer inte bara ta ett år heller. Och under tiden ska jag försöka sluta tänka så här…

Följebrevet som fick min roman antagen...

... kan ni läsa om på Debutantbloggen där jag skriver då och då:

http://debutantbloggen.wordpress.com/2009/10/06/marika-avslojar-sitt-foljebrev/

Där kan ni förresten hitta en massa andra spännande saker, särskilt om ni skriver själva och vill ha tips och råd om att skriva eller bli antagen.

Godnatt!