Jag kan ju egentligen inte det här

Här kommer andra inlägget som jag skrev till Norstedtsbloggen vintern 2009:

Den tolfte maj 2005 tog min skrivkurs slut och då hade jag bestämt mig. Jag skulle skriva en bok. Egentligen var det helt galet, jag hade ju ingen aning om hur man gjorde. Visst, jag hade gått en kurs och där lärde vi oss en del nyttiga saker om konflikt och motstånd, karaktärer och dialog, men man lärde sig ju inte hur man fick ihop en hel roman.

Men jag började. Och så här efteråt har jag insett att bristen på erfarenhet och den totala ödmjukheten inför uppgiften var det enda sättet för mig att våga. Jag var ju prestationsknarkare. Om jag, som många andra debutanter, hade gått Journalisthögskolan och jobbat med texter i olika former i över tjugo år hade jag haft så höga förväntningar på mig själv att jag skulle ha slagit trippla dubbelknutar på mig själv långt innan jag kommit till slutet på första kapitlet. Nu kunde jag istället säga: "Neeej, det är lugnt. Det blir som det blir. Jag kan ju egentligen inte det här."

Men inte gick det fort inte. Första gången jag hörde talas om att Guillou skriver tio sidor om dagen och att Stephen King skriver klart ett råmanus på tre månader blev jag lite nervös. Men sedan läste jag hur andra författare närmar sig sina texter och insåg att alla gör olika. Jag kan jobba på ett stycke en halv dag, eller på en riktigt viktig scen i flera dagar, men när jag väl är klar behöver jag inte ändra så mycket. Till Supernova skrev jag till exempel bara tre scener som inte användes alls i versionen jag skickade till förlaget. Men ändå. Jag hade trott att det skulle ta ungefär ett år att skriva boken. Det tog två och ett halvt!

En annan sak som förvånade mig när jag skrev var hur ofta verkligheten överträffar fiktionen. Man tror ju att det mest skruvade som kan hända är det fiktiva, det som människor hittar på. I själva verket är det precis tvärtom (tänk 9/11). Om man skulle ta vissa händelser eller karaktärer ur sitt liv och översätta dem rakt av till romanform så blir de helt enkelt inte trovärdiga. Man måste tona ner dem, eller plocka den mest intressanta detaljen från dem och göra om allt annat, för att det ska funka.

Det är ju förstås många som undrat hur mycket jag tagit från mitt eget liv till Supernova. Det är inte så konstigt eftersom det uppenbart finns stora likheter mellan mig och Lisa. Och visst har jag plockat stora delar från mitt liv. Men det betyder inte att allt är sant, men tro gärna det! Jag vill att Lisa ska kännas nära, äkta och autentisk.

Nu håller jag på med uppföljaren till Supernova. Det är både lättare och svårare - lättare därför att jag inte får ångest och mår illa så fort jag inte vet vad som ska hända härnäst (som jag fick i första boken) - och svårare därför att jag ibland får för mig att jag nu "ska veta hur man gör". Men då säger jag till mig själv: Neeej, det är lugnt. Jag kan ju egentligen inte det här.

Och så tar jag tre djupa andetag och fortsätter skriva.

Kram på er

Malte

Igår hittade jag den här texten från en skrivkurs jag gick en sommar för längesedan. Tyckte den var lite fin:

Jag haR en kåm-pis. Han heter MalTe. Ibland jör vi våflor på min spis. MalTe tyker om grädde. Han äter op den. OcH jordgubarna ocH-så.

Pappa säjer at Malte inTe fins. Jag säjer Pappa MalTe kåmer hit bara när du er på jåbet.

IgÅr rita-de vi med kritoR på gatan. På kvelen pappa spola-de med slanGen. Pappa förstog nog inte at gatan ocH-så vil vara fin.

Kram på er
(och särskilt till dig, Malte, som är en helt annan Malte, men du vet vem du är:)
M

a3-papper ... eller det är nu det viktiga börjar

Otroligt. Ända sedan jag började med den här boken har jag skrivit mig mot den här milstolpen och nu ... är jag framme. Visst har jag haft andra milstolpar, det måste man ju ha, för mig brukar det bli ungefär var sjunde till tionde kapitel, men nu. Nu har jag nått milstolparnas milstolpe och ... hjälp!

Vad gör jag nu?

Jo, visst har jag tänkt på resten av storyn och visst vet jag vad som ska hända. Men ändå. Det är liksom nu det börjar, det viktigaste.

Pust.

Men jag gör väl det jag alltid brukar göra. Plitar ner idéer på ett a3-papper och sorterar dem i kolumner på ett annat a3-papper. Och sedan är det bara sätta igång igen och försöka låta bli att bry mig om viktigheten av just de här händelseförloppen ...

Har jag sagt att jag älskar a3-papper?

Kram på er

Tillbaka i Tanzania...

... är jag nu. Galet vad fem veckor går snabbt. Jag måste säga att Sverige visade sig från sin bästa sida och jag njöt av varje sekund. Av färskpotatis och sill, kvällsdopp och ljumma kvällar, av bastubad, Spotify och fotbolls-VM. Jag njöt till och med av Allsång på Skansen. En koncentrerad dos svenskhet, trots det käcka gulliga, sitter inte dumt om man har bott i Tanzania i tre år och börjar längta hem.

För det gör jag nog. Men nu ska jag passa på att njuta av allt det som är bra i Tanzania för till sist kommer vi ju hem och då kommer jag att längta tillbaka till evig sol, sandiga fötter och oväntade möten. Dessutom kommer jag att längta tillbaka hit.

Det här är vårt hus i Tanzania. Det påminner om en korsning mellan en båt, en beach bungalow och ett hus av Gaudi. Vad vi har hört byggdes det av en tysk på trettiotalet och han måste verkligen ha haft en förkänsla för runda former. Det är helt galet. Och helt underbart.

(Det ni ser till vänster är en veranda, helt inkapslad i myggnät. Sånt behövs här.)

Hej på er

(och alla mina varmaste tankar till Norge förstås. May the force be with you.)

Det började med ett munspel...

... hette mitt första inlägg när jag gästade Norstedts blogg för ett drygt år sedan. Jag har alltid tänkt att det vore kul att ha de där texterna i min egen blogg.

Så här kommer den första.

Det började med ett munspel. Eller ja, egentligen började det med att jag var sjuk. I nästan ett och ett halvt år hade jag varit sjukskriven för utmattningsdepression - och trots att jag börjat arbetsträna var jag fortfarande hur trött som helst. Och när jag kom hem efter mina tre förmiddagar i veckan på Läkare utan gränser var jag helt slut. Att min nya, proffsiga läkare på Serafen hade satt mig på ett strikt sömnschema som innebar att jag inte fick vila på eftermiddagarna gjorde inte saken bättre. Jag var tvungen att hålla upp ögonlocken med fingrarna.

Jag behövde mer energi, ny energi. Energi som tog bort tröttheten och som gjorde mig piggare, gladare, mer sugen på livet. Och jag kände på mig att ytterligare en förmiddag på det i och för sig supertrevliga kontoret på Högbergsgatan inte skulle vara rätt medicin. Jag behöver något annat, tänkte jag där jag satt och bokförde fakturor. Något lite mer utmanande, fast lustfyllt och kravlöst. Och det var då jag kom på det.

Munspelet.

Ett par månader tidigare hade jag fått ett munspel av min man i julklapp. Det var en fin present, det fanns en instruktionsbok med också, men efter att ha försökt blåsa och samtidigt vicka med tungan på ett slaskigt och rätt äckligt sätt hade jag lagt undan det igen. Men varför inte en kurs, tänkte jag nu. En liten munspelskurs borde väl vara alldeles lagom kravlöst och lustfyllt?

Jag gick in på internet, klickade mig fram till Folkuniversitetets hemsida och började leta mig fram. Efter en liten stund dök det upp en puff för Skrivarakademin i vänsterkolumnen. Jag betraktade puffen några sekunder, tryckte på rubriken och i nästa ögonblick hoppade ett stycke text ut från skärmen som boxarhandskar i en serieteckning, fast med tredubbla lovikkavantar och oändligt mycket värme: Författarskolan. Jag läste texten om och om igen och till slut satt vi ihop i en enda stor omfamning, kursen och jag, och jag tänkte: det här ... det här vill jag verkligen göra. Och så satt jag där, omtumlad och rörd, och förundrades över pirret. Pirret av lust och förväntan och en önskan om att tiden ska gå fortare, fortare, fortare så att det där roliga äntligen får börja. Jag hade glömt hur det kändes.

Två veckor senare började jag på kursen. Och tre månader efter det hade jag bestämt att jag skulle skriva en bok. Det blev Supernova.

Kram på er

Varför säljer en bok?

Håller på med en intressant diskussion på Facebook just nu angående Inga-Lina Lindqvists recension av Mari Jungstedts nya bok. Man kan väl säga som så, att Inga-Lina sågar den vid fotknölarna - eller ännu längre ner om det är möjligt. Varför säljer en bok? För att det är den nionde i en lång rad - och i den första, andra, tredje finns något som är intressant och spännande?

Vissa har per automatik något emot böcker som säljer bra. Det har inte jag, tvärtom. Jag gillar säljande böcker: ofta har de en bra historia, ett driv i berättandet eller intressanta karaktärer eller miljöer. Men såsom jag känner Inga-Lina har inte hon det heller. Hon är ingen kultursnobb som rynkar på näsan eller ryggar tillbaka om hon stöter på en bra historia.

Kanske är det som en viss Martin säger i diskussionen: att den underhållning som säljer mest är inte den som är 'mest' underhållande för någon, utan 'bredast' underhållande. "Det mest underhållande är det som känns personligt och intressant. Men då blir det ju också så att det en person tycker är personligt blir ointressant för någon annan, och därmed smalt."

Jag har funderat en hel del på det här i förhållande till min egen bok. Jag tyckte den var bred och underhållande, men såhär i efterhand kan jag tänka att så jäkla bred är den ju inte. Inte super-obred heller förstås, men ni fattar. Däremot verkar den vara djupt personlig för många (inte massan, men många) - jag har ju fått mängder av mejl som pratar om hur historien om Lisa berört och satt både tankar och känslor i gungning.

Just nu skriver jag ju på en uppföljare till Supernova och jag har ingen aning om hur smalt eller brett det blir. Jag måste följa Lisa och hennes utveckling dit den bär hän, oavsett bredd eller andra såna tankar. Men det är klart, någon gång ska ju serien om Lisa bli klar. Och då får man väl tänka ett varv till på det här...

Hej så länge

Liten, röd stuga

Vissa åker till Medelhavet och slår upp datorn med vackraste havsutsikten när de ska skriva. Jag åker till Dalarna och stänger in mig i liten, röd stuga:)

Glad sommar!